Eftersom jag har snuskig fantasi väljer jag att börja med en recension av en anonym fransk pornografisk roman som började spridas underjordiskt 1748, Thérèse Philosophe, och som fascinerat mig sedan jag läste den första gången förra sommaren. Det är en utvecklingsroman om hur Thérèse får lära sig att sexuellt begär är skapat av Gud och därför inte kan vara något ont. När hon är sju upptäcker hennes mor att hon tillfredsställer sig själv i sömnen, när hon är fjorton ägnar hon sig åt oskyldiga sexlekar med jämnåriga (”oskyldig libertinism”) innan hennes mor sätter henne i kloster, där hon stannar tills hon är tjugotre. Hon får då fader Dirrag som biktfader. En första händelse som får henne att genomskåda Kyrkans hyckleri i sexuella frågor är när hennes förtrogna Mademoiselle Éradice erbjuder henne att smyg bevittna de andliga övningar hon har tillsammans fader Dirrag, som lett stigmatisering och som han övertygat henne kommer att leda till mirakel och helgonskap. Denna övning består i att fader Dirrag piskar de delar av Éradice kropp ”vilka är föremål för Gus vrede” med den helige Franciskus piska. Men från sitt gömställe ser Thérèse att fader Dirrag byter ut denna heliga piska mot sin egen lem. Denna del av romanen bygger på en skandal 20 år före dess publicering och som för upplysningsförfattarna blev sinnebilden för religiöst hyckleri och irrationalitet. För Thérèse del innebär denna erfarenhet att hon upptäcker ett nytt sätt att tillfredsställa sig själv, med knoppen på en sängstolpe. Senare blir hon bekant med Abbé T och Madame C. Hon anförtror sig åt båda, både det hon sett av fader Dirrag och mademoiselle Éradice och hur hon tillfredsställ sina egna begär. Abbé T lugnar henne med att dessa drifter är naturliga, givna av Gud och att det därför inte kan strida mot hans vilja att tillfredsställa dem. Men han förbjuder henne att göra något som kan skada hennes mödomshinna för detta vore att åsamka hennes framtida make skada. Han fortsätter med att slå fast att penetration är endast tillåtet inom äktenskapet:
Eftersom vi är övertygade att den naturliga lagen är av gudomlig inspiration, hur skulle vi kunna frukta att göra Gud vredgad genom att tillfredsställa våra behov med de medel Han har gett oss, vilka är Hans verk, i synnerhet å dessa medel inte rubba den etablerade ordningen i samhället?
Det är emellertid först när hon i smyg bevittnar mötena mellan Abbé T och Madame C som Thérèse inser den fulla vidden av denna lära. Där lägger Abbé T ut denna utan de dimridåer han fann nödvändiga inför Thérèse. För Madame C förklarar han att fri sexualitet är naturligt och legitimt så länge det inte hotar samhällsordningen. Åtrå är ett naturligt mänskligt begär medan svartsjuka är en mänsklig konstruktion. Penetration är inte alls förebehållet äktenskapet, det viktiga är endast att undvika ofrivillig graviditet, på grund av det sociala stigma detta skulle förorsaka kvinnan: ”Kvinnor har endast tre saker att frukta: fruktan för djävulen, sitt rykte och havandeskap”. Mellan de filosofiska utläggningarna tillfredsställer de varandra sexuellt. Thérèse lär sig genom att imitera Abbéns behandling av Madame C nya effektiva metoder att tillfredsställa sina egna begär. Strax efter följer Thérèse med sin mor till Paris där modern dör. Thérèse lär känna en gammal kurtisan vid namn Madame Bois-Laurier som tar sig an henne för att introducera henne i världen och visa henne hur en kvinna kan försörja sig på att vara kvinna. Madame Bois-Laurier är född med en nyttig fysisk defekt som gör henne openetrerbar. Hon har därför under sin karriär kunnat ha över 500 sexpartners utan att behöva oroa sig över att bli havande. Thérèse lyckas under sin karriär som prostituerad att behålla sin oskuld. Hon träffar slutligen en ung greve som tar med sig henne till sin egendom utanför Paris. Till slut låter hon honom penetrera henne och det är början på en lycklig utomäktenskaplig relation som när hon berättar historien har varat i tio år. Boken slutar så men det framgår att de under dessa tio år framgångsrikt praktiserat coïtus interruptus: ”Vi började igen och våra nöjen har förnyats i tio år, på samma sätt, utan barn, utan oro.” Detta är den högsta formen av sexualitet: utomäktenskaplig, icke-reproduktiv och byggd på samförstånd. Genom att göra förnuftet till herre över begären undviker man att destabilisera samhället och åsamka partnern skada. Båda är inriktade på att tillfredsställa varandra. Samtidigt bör sentimentala känslor undvikas. Kärlek hotar förnuftets kontroll över kroppen och begären. Romanen avslutas med ett sammandrag av Thérèse erfarenhet, som bygger på den filosofi hon lärt av Abbé T och sin praktiska erfarenhet med den unge greven:
Jag tror, käre välgörare, att detta var vad ni begärde när ni ville att jag skulle skriva ned detaljer av mitt liv. Må de enfaldiga, om detta manuskript någonsin skulle bli offentligt, uppröras över den lascivitet, över de moraliska och metafysiska principer det innehåller. Jag svarar dessa enfaldiga, dessa trögt organiserade maskiner, dessa automater som vant sig att tänka med andras huvud, som bara gör saker för att de blir tillsagda att göra det; jag svarar dem, säger jag, att allt som jag skrivit är grundat på erfarenhet och på reflektion fritt från alla fördomar.
Ja, okunniga! Naturen är en chimär. Allt är Guds verk. Det är från Honom vi har fått behovet att äta, dricka och njuta. Varför då blygas över att uppfylla Hans vilja? Varför frukta att bidra till människors lycka genom att erbjuda dem olika aptitretare som sensuellt kan tillfredsställa deras olika smak. Skulle jag frukta att misshaga Gud genom att förkunna de sanningar som bara kan upplysa utan att skada? Jag upprepar därför, ni griniga kritiker, att vi tänker inte som vi vill. Själen har ingen vilja, är endast bestämd av sinnesintryck, av materian. Förnuftet upplyser oss men bestämmer oss inte. Självkärleken (lusten att hoppas och olusten att undvika) ligger bakom alla våra bestämmelser. Lyckan beror på våra organs samspel, på uppfostran, på yttre sinnesförnimmelser; och de mänskliga lagarna är sådana att människan endast kan vara lycklig genom att följa dessa, genom att leva som en hederlig människa. Det finns en Gud; vi måste älska Honom eftersom Han är ett fullständigt gott och fulländat Vara. En klok människa, en filosof, måste bidra till den allmänna lyckan genom sina seders ordentlighet. Det finns ingen kult; Gud är sig själv tillräcklig: knäböjande, grimaser, människors fantasier kan inte öka hans härlighet. Moraliskt gott eller ont finns endast i relation till människor, inte i relation till Gud. Om fysiskt ont skadar en del så är det nyttigt för andra: läkaren, åklagaren, affärsmannen lever av andras olycka; allt hör ihop. De lagar som etablerats i varje region, för att hålla de samhälleliga relationerna samman, måste respekteras; den som bryter mot dem ska straffas för liksom ett exempel fungerar återhållande på en illa sammansatt människa, eller en människa med onda motiv, är det rimligt att straffet av en lagbrytare bidrar till det allmänna lugnet. Slutligen, kungarna, furstarna och magistraterna, alla dessa överordnade i olika grader, vilka uppfyller sina ämbetsplikter, måste älskas och respekteras, för var och en bidrar till allas bästa.
Pornografiska romaner var, som den amerikanske historikern Robert Darnton visat, ett av de främsta medlen att sprida upplysningsidéer under 1700-talet. I Thérèse Philosophe återfinns en deistisk föreställning att Gud visserligen har skapat allt, inklusive människans begär vilka därför inte kan vara onda, men att Gud i sin allsmäktighet är både oberoende och ointresserad av människor, vilka därför är utelämnade åt sig själva och sitt förnuft. Gud har skapat alla begär och dispositioner men efter själva skapelsen är människor determinerade av en mekanistisk logik, som Julien Offray de La Mettrie beskrev i L’Homme machine (Människomaskinen) som publicerades året före Thérèse Philosophe. Detta leder till ett dilemma i frågan om människans fria vilja och ansvar. Eftersom människans handlingar bestäms av hennes begär, vilka i sista hand är bestämda av Gud, kan hon inte vara ansvarig för sina handlingar. Men det är ändå, enligt romanen, nödvändigt att bestraffa lagbrytare för att bevara samhällsordningen. Romanen presenterar en ambivalent inställning till sodomi, vare sig det är mellan en man och en kvinna eller mellan två män (såväl heterosexualitet som homosexualitet är ännu okända begrepp). De som ägnar sig åt detta betecknas som ”antifysiker” och går emot naturens lagar. Samtidigt följer de bara sina begär och kan inte göras ansvariga för dem. Det är osäkert om de bör bestraffas men det är i så fall inte för att de bryter mot gudomliga lagar utan för att de genom att bryta mot mänskliga lagar hotar samhällsordningen.
Gud ifrågasätts inte men väl Kyrkans kult. Observationen av att det finns många olika religioner och sätt att dyrka Gud relativiserar Kyrkans roll som den enda vägen. Genomgående i romanen, ofta lagd i Abbé T:s mun, är idén att dessa upplysningsidéer visserligen är sanna men potentiellt farliga och därför förbehållna en liten grupp individer med intellektuell beredskap att ta emot dem utan att destabilisera samhällsordningen. Det kan mycket väl finnas en influens från den andalusiske arabiske filosofen Ibn Rushd (Averroës) som via Tomas av Aquino påverkade skolastisk filosofi och senare, via Baruch Spinoza (vars filosofiska skrifter också spreds underground), den radikala upplysningen i Europa. Ett av Ibn Rushds grundläggande argument i Fasl al-Maqal, en lång text skriven i form av en fatwa till försvar för filosofin, är att just att filosofi är den högsta formen av argumentation men bör av sin subversiva potential vara förbehållen den minoritet av individer som är mottagliga för den:
Det finns de som acceptera [det gudomliga budskapet] genom demonstration, andra vilka accepterar det genom dialektiska argument med en liknande acceptans som demonstrationens folk accepterar demonstrativa argument, för det finns i deras natur inte förmåga till mer än det, och det finns de som accepterar det genom retoriska argument med en liknande acceptans som de som demonstrationens folk accepterar demonstrativa argument.
Thérèse första biktfader, för vilken hon som barn bekänner sina begär, beskriver sexualitet i ett metaforiskt språk och hans jämförelse av det manliga organet med en orm leder till en irrationell fruktan för penetration hos henne som hon först befrias från när hon möter den unge greven. I kontrast till detta använder den upplyste Abbé T i sin uppfostran av henne ett konkret språk, dock modererat eftersom han inte bedömer henne som mogen för alla detaljer och tar hänsyn till den sociala konvenansen.
Att acceptera sina begär innebär inte att bli slav under dem utan att göra sig till deras herre. Filosofen bejakar sin begär, men gör sig till herre över dem och kanaliserar dem på ett sätt så att de bidrar till det allmänna bästa. Denna varsamhet att inte underminera samhällsordningen kan jämföras med en annan författare av politisk pornografi, Marquis de Sade, som helt uppenbart lånade åtskilliga element från Thérèse Philosophe men kastade om dem och gav dem ett betydligt mer revolutionärt innehåll. De Sade bejakade sexualitetens potential att omstörta hela samhällsordningen. Därför är för honom sodomi den främsta sexuella akten, inte för att han betraktar det som något naturligt eller utifrån något mänskliga rättighetersargument (som vore honom helt främmande) utan just för att det innebär en infraktion mot både gudomliga och mänskliga lagar. Våld är därför hos honom oupplösligt förenat med sexualitet hos medan idealet i Thérèse Philosophe är samförstånd mellan rationella individer som kan hålla sin begär inom förnuftiga gränser. Det som fascinerar med en roman som Thérèse Philosophe är författarens försök att komma till rätta med gränserna för individens frihet och vari lagarnas fundament finns när religionen upphört att vara referenspunkt. Det framgår också med all önskvärd tydlighet hur grundläggande sexualitet och dess sociala regleringar är för samhällsordningen i stort. I bakgrunden finns frågan om vad som håller samhället samman och romanen skrevs kort innan sociologin uppstod ur moralfilosofin.
