Jag jobbar kväll, det är sol och 30 grader och jag valde en tjock bok denna vecka. Inte ultimata förutsättningar för att klara deadlinen, men i morgon blir jag klar.
tisdag 30 juni 2009
Vecka 27: Våld
Våld. En historia om kärlek (2005)
Det här är en ganska sorglig och skakande berättelse. En upprörande kortroman, eller långnovell, om en ovanligt brutal och våldsam gruppvåldtäkt på en tretti-nånting kvinna i en nordlig amerikansk småstad, samt dess efterspel. Någon vidare utveckling av handlingen borde inte krävas. Man kan tänka sig att det inte är särskilt trevligt. Det är berättelsen om några människors ondska och råhet, och andras utanförskap, om hjälplöshet och om skuld. Men det är också, paradoxalt nog, vilket titeln antyder med sin kontradiktion, en berättelse om kärlek, om sällan skådad medmänsklighet och kanske framför allt om vedergällning. Man skulle kunna kalla det för en hämndbok. Kanske inte världens mest originella idé, men vad fan är egentligen det nu för tiden?
Det är första gången jag läser Carol Oates och jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Språkligt känns hon ganska konservativ. Lite som ett skolboksexempel på modern samtidsrealism. Ändå rör det sig om en mycket skicklig historieberättare. Hon har en utpräglad förmåga att hitta ömma punkter och trycka på dem. Jag måste erkänna att de scener jag upplever som värst i boken är inte de som rör själva våldtäkten, utan snarare de som beskriver det rättsliga efterspelet. Där känner jag frustration över kylan, skepticismen och gärningsmännens listiga försvarsadvokat. Jag får en tydlig känsla av att Carol Oates inte är särskilt imponerad av det amerikanska rättsväsendet och "behandlingen" av våldtäktsoffer. Öga-för-öga känns plötsligt som den enda rättvisan. Det enda som kan ge den här berättelsen ett lyckligt slut. Därför blir det också en ganska tänkvärd liten bok.
Förövrigt heter den Rape. A Lovestory på originalspråk. En i mitt tycke härligt provokativ titel. Den svenska översättningen är långt ifrån lika slagkraftig, men man kan ju inte få allt här i världen.
onsdag 24 juni 2009
Vecka 26: Haunted
Sedan succén med debutromanen Fight Club (1996), som vi alla vet senare gjordes till hollywoodfilm av den skaplige regissören David Fincher, har Chuck Palahniuk blivit en av de mest hypade amerikanska författarna av sin generation. Av just den anledningen har jag tidigare varit ganska skeptisk till honom. Jag lider helt enkelt av en kronisk misstänksamhet mot hypade amerikaner. För ett par år sedan gjorde jag, efter envisa påtryckningar från vänner som trodde att hans böcker skulle falla mig i smaken, ett försök att läsa något av honom. Jag var långt ifrån imponerad. Jag fann ingen substans i det jag läste och avfärdade det som tomt effektsökeri. Som en enda lång finesslös uppradning av vidrigheter enbart i syfte att provocera äckelmagade medelklassjänkare. Chuck-value = Chock-value, trodde jag.
När jag för ett tag sedan bestämde mig för att ge Haunted en ärlig chans var det efter att ha hört mycket gott om dess Decamerone-inspirerade struktur. Haunted är nämligen något så ovanligt som en roman, novellsamling och diktsamling i en och samma bok. Handlingen i romanen, eller ramberättelsen om man så vill, är förhållandevis enkel: Ett gäng wannabe-författare nappar på en annons om ett Writer's Retreat (finns det någon bra svensk översättning på det?). De erbjuds möjligheten att överge sina liv under tre månader för att helt och hållet ägna sig åt skrivandet. Tre månader utan jobb, utan familj, utan ansvar och allt som hindrar dem från att skriva sitt mästerverk. Tre månaders författande i lugn och ro. Skådeplatsen för det hela är passande nog en gammal nedlagd teater. Dessvärre blir vistelsen där allt annat än lugn och gemytlig. Författarna finner sig snart som fångar, som offer för den maktgalne och ondskefulle Mr. Whittier, mannen bakom skrivlägret (återigen; jag efterlyser en bra svensk översättning). "We were lab animals. An experiment" som den odefinierade berättaren inledningsvis skriver. Skräcken kan börja.
Varje kapitel följs av en från ramberättelsen fristående novell signerad någon av de författare som medverkar i romanen. Däremellan förekommer också dikter vars syfte är att presentera karaktärerna mer ingående. Allt det här lyckas Palahniuk förvånansvärt bra med. För någon med förkärlek till novellmediet och den fragmenterade berättelsen är det inledningsvis en fröjd att läsa. Boken känns då rakt igenom välkomponerad. Stark. Under de första två hundra av de drygt fyra hundra sidorna förekommer inte en död sekund i läsupplevelsen. Men där nånstans händer något. Palahniuk blir lite väl repetativ och luften går ur ramberättelsen. Författarna har redan utsatts för alla tänkbara vidrigheter. Man tänker att det helt enkelt inte kan dras längre, att det inte kan bli värre. Men, som berättaren hela tiden proklamerar: "Something worse needs to happen". Så det fortsätter. Lite för länge. Stundtals tappar jag nästan intresset helt och hållet.
Behållningen i andra halvan blir istället novellerna. De är utan tvekan bokens allra starkaste beståndsdelar, då de håller en jämn, hög nivå. Palahniuk visar att novellhantverket är något han behärskar, och det ibland nästan mästerligt. Några binder en med sin kuslighet, som exempelvis "The Nightmare Box", där en mystisk svart låda på ett konstgalleri gör alla som vågar tittar i den sinnessjuka. Andra med sin råhet, som "Product Placement", i vilken en uppenbart galen kock skriver ett brev till ett knivföretag för att uttrycka sin tacksamhet över att deras produkter är så effektiva att använda vid mord. En del är bara otäckt upprörande. Av dessa är "Exodus" den allra värsta. Den utspelar sig på någon slags socialförvaltning, en instutition för barn som utsatts för övergrepp, där det, genom omständigheter jag inte vill avslöja, visar sig att även personalen bär på undantrycka pedofila lustar. Det är kort sagt en samling rubbade och ibland riktigt stötande små skräckberättelser. Sjuka historier om sjuka människor. Alla framförda på Palahniuks kyliga, råa, avskalade språk, oftast helt befriat från sentimentalitet och känsloyttringar. Ett språk som passar utmärkt till innehållet.
Jag kan inte säga annat än att jag blev positivt överraskad av den här boken. Jag gillar den. Mycket. Att Palahniuk då och då lämnar små ledtrådar i texten om att han hämtat mycket inspiration från novellen "The Masque of the Red Death" av min gamla husgud Edgar Allan Poe gör inte saken sämre. Det tyder ju på att karln också har smak! Bakom det som jag tidigare avfärdat som tomt effektsökeri tycker jag mig hitta en hel del substans. Jag ser boken som en bitter samhällssatir. Allra tydligast blir kritiken mot dagens litteratur, där sanningsanspråket har blivit synonymt med kvalité. Berättelser om miserabla livsöden säljer, så länge de bär epitetet "baserat på en verklig händelse". Vi älskar att frossa i andras olycka. Författarna som vi får följa, deras medkänsla för varandra under fångenskapen ersätts mycket snart av avundsjuka, av bitter rivalitet. Alla vill de vara det största offret. Alla vill ha de värsta ärren att visa upp efteråt. Allt i girighetens namn. När de väl är räddade vill alla att just deras berättelse av det inträffade ska vara den mest hemska. Men för att kunna sälja berättelsen som en roman, en film, en miniserie på TV, måste det också vara den mest sanna. Alla gör anspråk på att vara "the camera behind the camera behind the camera". Det slutgiltiga sanningen.
måndag 22 juni 2009
Att läsa denna vecka: Flickorna från Riyadh
En bok jag fick i födelsedagspresent av Abu Nuwas för snart ett år sedan, så det är på tiden att jag läser den. Jag har fått mindre anmärkningar på att jag endast läser böcker utgivna för över trettio år sedan så är detta ett stort framsteg, den här har bara två år på nacken.
Vecka 26 Åsa Grennvall - Cynisk Romantiker
Eftersom jag läste ut boken igår och jag ser att den finns på bild på första sidan känns det perfo att börja veckorna med denna :)
Cynisk Romantiker är en bitter men hoppfull seriebok. Jag känner igen mig delvis i livsvalen under första delen av boken som utspelar sig under tidiga 90-talet där jag också funderade på Folkhögskola eller Statisikutblidning men valde statistikutbildningen istället (och hoppade av efter en månad). Det här är den första Grennvallbok jag har läst men tänker defintivt läsa mer. Jag tycker att den påminner väldigt mycket om hennes galma ex Mats Jonssons Hey Princess. Jag vet inte om det är positivt eller negativt.
Veckan 26: Boken om Eva
Boken berättar om ett år i 66 åriga Evas liv. Året då hon plötsligt en morgon väljer att inte går upp med frukostbrickan till sin reumatikersjuka man, utan ställer ner den och går ut genom ytterdörren. Hon vinkar till sig en taxi, vet inte vart hon ska, bara där ifrån. På bokens framsida står det ”Jag har just läst din bok och jag vill bara tala om att nu packar jag… Ur brev till författarinnan”, och den kan ses en tidstypisk beskrivning om en kvinnans frigörelse och en problematisering av den heterosexuella relationen och äktenskapet. En beskrivning som gjord för att läsaren själv ska rannsaka sitt eget liv. Själv ser jag andra vinklar Constance Beresford-Howe berör som mer intressanta, andra teman som problematisering av kapitalism och framförallt normalitet.
Eva genomgår en drastisk förändring från den prydliga, respektabla, medelklasskvinnan och maka till en mer eller mindre ”speciell figur”. Hon flyttar in i en källarlägenhet, matar herrelösa katter och drygar ut sin pension genom att samla på glömda eller tappade prylar från stadens gator. Eva gör verkligen allt en god kvinna inte ska göra hon lämnar en sjuk man, slutar träffar sitt barn, har sex, struntar i hur hon ser ut, är smutsig, städar inte, dricker för mycket och hon är inte ens ung och snygg. Att hon inte lämnar sin man för att sedan ”växa” i det som man i vårt samhälle anser vara värdefullt kan ses som intressant och överraskande.
Boken har dok vissa problem, ofta beroende på att den skrevs för över trettio år sedan. Samtidigt är berättelsen om Eva annorlunda och charmig, jag kommer på mig själv flera gånger att små fnittra för mig själv när jag läser, jag är fastnar och jag tycker om Eva.
söndag 21 juni 2009
Upplysningsfilosofi och pornografi
Eftersom jag har snuskig fantasi väljer jag att börja med en recension av en anonym fransk pornografisk roman som började spridas underjordiskt 1748, Thérèse Philosophe, och som fascinerat mig sedan jag läste den första gången förra sommaren. Det är en utvecklingsroman om hur Thérèse får lära sig att sexuellt begär är skapat av Gud och därför inte kan vara något ont. När hon är sju upptäcker hennes mor att hon tillfredsställer sig själv i sömnen, när hon är fjorton ägnar hon sig åt oskyldiga sexlekar med jämnåriga (”oskyldig libertinism”) innan hennes mor sätter henne i kloster, där hon stannar tills hon är tjugotre. Hon får då fader Dirrag som biktfader. En första händelse som får henne att genomskåda Kyrkans hyckleri i sexuella frågor är när hennes förtrogna Mademoiselle Éradice erbjuder henne att smyg bevittna de andliga övningar hon har tillsammans fader Dirrag, som lett stigmatisering och som han övertygat henne kommer att leda till mirakel och helgonskap. Denna övning består i att fader Dirrag piskar de delar av Éradice kropp ”vilka är föremål för Gus vrede” med den helige Franciskus piska. Men från sitt gömställe ser Thérèse att fader Dirrag byter ut denna heliga piska mot sin egen lem. Denna del av romanen bygger på en skandal 20 år före dess publicering och som för upplysningsförfattarna blev sinnebilden för religiöst hyckleri och irrationalitet. För Thérèse del innebär denna erfarenhet att hon upptäcker ett nytt sätt att tillfredsställa sig själv, med knoppen på en sängstolpe. Senare blir hon bekant med Abbé T och Madame C. Hon anförtror sig åt båda, både det hon sett av fader Dirrag och mademoiselle Éradice och hur hon tillfredsställ sina egna begär. Abbé T lugnar henne med att dessa drifter är naturliga, givna av Gud och att det därför inte kan strida mot hans vilja att tillfredsställa dem. Men han förbjuder henne att göra något som kan skada hennes mödomshinna för detta vore att åsamka hennes framtida make skada. Han fortsätter med att slå fast att penetration är endast tillåtet inom äktenskapet:
Eftersom vi är övertygade att den naturliga lagen är av gudomlig inspiration, hur skulle vi kunna frukta att göra Gud vredgad genom att tillfredsställa våra behov med de medel Han har gett oss, vilka är Hans verk, i synnerhet å dessa medel inte rubba den etablerade ordningen i samhället?
Det är emellertid först när hon i smyg bevittnar mötena mellan Abbé T och Madame C som Thérèse inser den fulla vidden av denna lära. Där lägger Abbé T ut denna utan de dimridåer han fann nödvändiga inför Thérèse. För Madame C förklarar han att fri sexualitet är naturligt och legitimt så länge det inte hotar samhällsordningen. Åtrå är ett naturligt mänskligt begär medan svartsjuka är en mänsklig konstruktion. Penetration är inte alls förebehållet äktenskapet, det viktiga är endast att undvika ofrivillig graviditet, på grund av det sociala stigma detta skulle förorsaka kvinnan: ”Kvinnor har endast tre saker att frukta: fruktan för djävulen, sitt rykte och havandeskap”. Mellan de filosofiska utläggningarna tillfredsställer de varandra sexuellt. Thérèse lär sig genom att imitera Abbéns behandling av Madame C nya effektiva metoder att tillfredsställa sina egna begär. Strax efter följer Thérèse med sin mor till Paris där modern dör. Thérèse lär känna en gammal kurtisan vid namn Madame Bois-Laurier som tar sig an henne för att introducera henne i världen och visa henne hur en kvinna kan försörja sig på att vara kvinna. Madame Bois-Laurier är född med en nyttig fysisk defekt som gör henne openetrerbar. Hon har därför under sin karriär kunnat ha över 500 sexpartners utan att behöva oroa sig över att bli havande. Thérèse lyckas under sin karriär som prostituerad att behålla sin oskuld. Hon träffar slutligen en ung greve som tar med sig henne till sin egendom utanför Paris. Till slut låter hon honom penetrera henne och det är början på en lycklig utomäktenskaplig relation som när hon berättar historien har varat i tio år. Boken slutar så men det framgår att de under dessa tio år framgångsrikt praktiserat coïtus interruptus: ”Vi började igen och våra nöjen har förnyats i tio år, på samma sätt, utan barn, utan oro.” Detta är den högsta formen av sexualitet: utomäktenskaplig, icke-reproduktiv och byggd på samförstånd. Genom att göra förnuftet till herre över begären undviker man att destabilisera samhället och åsamka partnern skada. Båda är inriktade på att tillfredsställa varandra. Samtidigt bör sentimentala känslor undvikas. Kärlek hotar förnuftets kontroll över kroppen och begären. Romanen avslutas med ett sammandrag av Thérèse erfarenhet, som bygger på den filosofi hon lärt av Abbé T och sin praktiska erfarenhet med den unge greven:
Jag tror, käre välgörare, att detta var vad ni begärde när ni ville att jag skulle skriva ned detaljer av mitt liv. Må de enfaldiga, om detta manuskript någonsin skulle bli offentligt, uppröras över den lascivitet, över de moraliska och metafysiska principer det innehåller. Jag svarar dessa enfaldiga, dessa trögt organiserade maskiner, dessa automater som vant sig att tänka med andras huvud, som bara gör saker för att de blir tillsagda att göra det; jag svarar dem, säger jag, att allt som jag skrivit är grundat på erfarenhet och på reflektion fritt från alla fördomar.
Ja, okunniga! Naturen är en chimär. Allt är Guds verk. Det är från Honom vi har fått behovet att äta, dricka och njuta. Varför då blygas över att uppfylla Hans vilja? Varför frukta att bidra till människors lycka genom att erbjuda dem olika aptitretare som sensuellt kan tillfredsställa deras olika smak. Skulle jag frukta att misshaga Gud genom att förkunna de sanningar som bara kan upplysa utan att skada? Jag upprepar därför, ni griniga kritiker, att vi tänker inte som vi vill. Själen har ingen vilja, är endast bestämd av sinnesintryck, av materian. Förnuftet upplyser oss men bestämmer oss inte. Självkärleken (lusten att hoppas och olusten att undvika) ligger bakom alla våra bestämmelser. Lyckan beror på våra organs samspel, på uppfostran, på yttre sinnesförnimmelser; och de mänskliga lagarna är sådana att människan endast kan vara lycklig genom att följa dessa, genom att leva som en hederlig människa. Det finns en Gud; vi måste älska Honom eftersom Han är ett fullständigt gott och fulländat Vara. En klok människa, en filosof, måste bidra till den allmänna lyckan genom sina seders ordentlighet. Det finns ingen kult; Gud är sig själv tillräcklig: knäböjande, grimaser, människors fantasier kan inte öka hans härlighet. Moraliskt gott eller ont finns endast i relation till människor, inte i relation till Gud. Om fysiskt ont skadar en del så är det nyttigt för andra: läkaren, åklagaren, affärsmannen lever av andras olycka; allt hör ihop. De lagar som etablerats i varje region, för att hålla de samhälleliga relationerna samman, måste respekteras; den som bryter mot dem ska straffas för liksom ett exempel fungerar återhållande på en illa sammansatt människa, eller en människa med onda motiv, är det rimligt att straffet av en lagbrytare bidrar till det allmänna lugnet. Slutligen, kungarna, furstarna och magistraterna, alla dessa överordnade i olika grader, vilka uppfyller sina ämbetsplikter, måste älskas och respekteras, för var och en bidrar till allas bästa.
Pornografiska romaner var, som den amerikanske historikern Robert Darnton visat, ett av de främsta medlen att sprida upplysningsidéer under 1700-talet. I Thérèse Philosophe återfinns en deistisk föreställning att Gud visserligen har skapat allt, inklusive människans begär vilka därför inte kan vara onda, men att Gud i sin allsmäktighet är både oberoende och ointresserad av människor, vilka därför är utelämnade åt sig själva och sitt förnuft. Gud har skapat alla begär och dispositioner men efter själva skapelsen är människor determinerade av en mekanistisk logik, som Julien Offray de La Mettrie beskrev i L’Homme machine (Människomaskinen) som publicerades året före Thérèse Philosophe. Detta leder till ett dilemma i frågan om människans fria vilja och ansvar. Eftersom människans handlingar bestäms av hennes begär, vilka i sista hand är bestämda av Gud, kan hon inte vara ansvarig för sina handlingar. Men det är ändå, enligt romanen, nödvändigt att bestraffa lagbrytare för att bevara samhällsordningen. Romanen presenterar en ambivalent inställning till sodomi, vare sig det är mellan en man och en kvinna eller mellan två män (såväl heterosexualitet som homosexualitet är ännu okända begrepp). De som ägnar sig åt detta betecknas som ”antifysiker” och går emot naturens lagar. Samtidigt följer de bara sina begär och kan inte göras ansvariga för dem. Det är osäkert om de bör bestraffas men det är i så fall inte för att de bryter mot gudomliga lagar utan för att de genom att bryta mot mänskliga lagar hotar samhällsordningen.
Det finns de som acceptera [det gudomliga budskapet] genom demonstration, andra vilka accepterar det genom dialektiska argument med en liknande acceptans som demonstrationens folk accepterar demonstrativa argument, för det finns i deras natur inte förmåga till mer än det, och det finns de som accepterar det genom retoriska argument med en liknande acceptans som de som demonstrationens folk accepterar demonstrativa argument.
Thérèse första biktfader, för vilken hon som barn bekänner sina begär, beskriver sexualitet i ett metaforiskt språk och hans jämförelse av det manliga organet med en orm leder till en irrationell fruktan för penetration hos henne som hon först befrias från när hon möter den unge greven. I kontrast till detta använder den upplyste Abbé T i sin uppfostran av henne ett konkret språk, dock modererat eftersom han inte bedömer henne som mogen för alla detaljer och tar hänsyn till den sociala konvenansen.
Att acceptera sina begär innebär inte att bli slav under dem utan att göra sig till deras herre. Filosofen bejakar sin begär, men gör sig till herre över dem och kanaliserar dem på ett sätt så att de bidrar till det allmänna bästa. Denna varsamhet att inte underminera samhällsordningen kan jämföras med en annan författare av politisk pornografi, Marquis de Sade, som helt uppenbart lånade åtskilliga element från Thérèse Philosophe men kastade om dem och gav dem ett betydligt mer revolutionärt innehåll. De Sade bejakade sexualitetens potential att omstörta hela samhällsordningen. Därför är för honom sodomi den främsta sexuella akten, inte för att han betraktar det som något naturligt eller utifrån något mänskliga rättighetersargument (som vore honom helt främmande) utan just för att det innebär en infraktion mot både gudomliga och mänskliga lagar. Våld är därför hos honom oupplösligt förenat med sexualitet hos medan idealet i Thérèse Philosophe är samförstånd mellan rationella individer som kan hålla sin begär inom förnuftiga gränser. Det som fascinerar med en roman som Thérèse Philosophe är författarens försök att komma till rätta med gränserna för individens frihet och vari lagarnas fundament finns när religionen upphört att vara referenspunkt. Det framgår också med all önskvärd tydlighet hur grundläggande sexualitet och dess sociala regleringar är för samhällsordningen i stort. I bakgrunden finns frågan om vad som håller samhället samman och romanen skrevs kort innan sociologin uppstod ur moralfilosofin.
torsdag 18 juni 2009
Att läsa denna vecka: Boken om Eva
Nästa sjuttiotalsroman, och jag går omkring med den i min väska, försöker hinna med att läsa lite i förbifarten.
Kvoten uppfylld bloggandet ouppfyllt
Första visiten. Läsandet fortskrider men min ringa tillgång till datorer och internet gör det lite knivigt att sköta min del i raporteringen av mitt läsande. Men det kommer..
Kakan och Räven ni sköter er fint och ger mig ångestladdad förtjusning inför mina bokrapporter. Sara Lidman på veckans meny, titeln sprang just ur minnet.
/Erky
Vecka 25: Män kan inte våldtas
Jag är tillbaka från Blekinges regniga skogar med en numera läst bok. En bok som innehåller precis det jag brukar älska, det är sjuttiotal och det är en kvinna som genomgår ett feministiskt ”uppvaknande” och hon jobbar till och med på ett bibliotek undertiden, kan det bli bättre?
Vi får följa Tova, som på sin fyrtioårsdag blir brutalt våldtagen av en man vid namn Martti Wester. Tova formulerar tankar om hur hon ska hantera händelsen och ganska snart kommer hon fram till att hon måste bruka våld, att som hon säger ”göra som männen skulle ha gjort”, hon tänker våldta sin våldtäktsman. Efter detta konstaterande färdas vi skickligt mellan nu och då tid med en utgångspunkt i Tovas tidigare relationer och hennes förberedelser för våldtäkten. Att Märta Tikkanen även är poet färgar texten, som har olika karaktär och sidorna byggs stundtals upp av korta meningar, ibland endast ord.
Textens tema är allvarligt och grymt men i språket finner jag spår av humor, samtidigt som författaren absolut inte gör sig löjlig över Tovas åtaganden. Tvärtom tas Tova på stort allvar och jag upplever det som Tikkanen har skrivit denna bok i ilska. Gång på gång upprepas meningarna”män kan straffas men de kan inte våldtas”, "de är förövaren inte offret", ”män kan inte våldtas”. Hon frågar sig ”varför bara kvinnan?”. ”Varför bara utom äktenskapet?”. ”Vem är målsägande när det gäller två som inte har fyllt sjutton men är överens?”. Även om lagar och regler såg annorlunda ut när texten skrevs, sätter Tikkanen fingret på en väldigt intressant och svår problematik som fortfarande är aktuell. En problematik som behandlar föreställningar och deras effekter på våra liv. Tikkanen lyfter även problemen på ett sätt som kan ses som avvikande från sjuttiotalslitteratur, då hon påvisar ojämlikhet genom att beskriva hur män inte kan vara offer, att detta är något som fattas dem, vilket då även belyser hur djupt detta är inristat i just kvinnan. Hon skriver "Kanske det är dags att förorätta en man, kanske det äntligen är dags att byta roller för att så småningom avskriva alla roller. Så att ingenting är otänkbart och ingenting är självklart”.
Tikkanen håller mig på spänn boken igenom, kommer Tova våldta Marti Wester? Kommer hon slutföra sin plan? I så fall, hur kommer Tikkanens beskriva detta? Vad kommer följderna att bli? Boken avslutas med en mening som väldigt träffande beskriver bokens klang, tidsandan och Tikkanens ilska: ”Upproret har börjat”.
PS. "Män kan inte våldtas" filmtiserade 1978 av Jörn Donner. DS.
tisdag 16 juni 2009
Vecka 25: Själarnas maskerad
Den här boken, med sin blygsamma längd på 127 sidor, utgör en surrealistisk kärlekshistoria med starka religiösa undertoner. Tron på Gud och himmelriket har ersatts av tron på och längtan till "det land där själarna vistas". Nyckeln till detta land finner bokens två huvudkaraktärer i just kärleken, den stora kärleken, den som tillhör själarna och inte människorna. När den väl är funnen spelar den "verkliga" världen inte längre någon roll, och våra turturduvor vänder den så småningom ryggen. Jordelivet är förgängligt och kan offras, medan själarna lever vidare för alltid, i total lycka. I själarnas land är det alltid fest. Visst känns temat bekant? Lagerkvist använder det gestaltade förhållandet som en metafor för en ständig längtan efter ett annat, bättre liv. En bättre värld.
Den som är bekant med Lagerkvists författarskap förstår säkert att det inte är något munter berättelse, även om temat är högst romantiskt och hoppfullt. Tvärtom präglas texten av vemod. Stilen skiftar hela tiden mellan vardagsrealism och mer poetiska, utsvävande stycken, och de mest intensiva partierna är väldigt medryckande. Kort sagt är Själarnas maskerad en gemytlig bok, men inte lysande och långt ifrån Lagerkvist i toppform.
/HERR RÄV
tisdag 9 juni 2009
Premiärinlägget
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)