V. 6: Jakten mot nollpunkten

Jakten mot nollpunkten (2009)

Carl Johan De Geer

Detta är en berättelse om De Geers liv, uppdelad i kortare delar och fylld av små enkla illustrationer. Jag gillar verkligen hans filmer, och när jag läser boken hör jag hans röst i huvudet berätta, vilket förhöjer upplevelsen. Det är alltså som att ha en lång, sammankopplig av en massa små kortfilmer av De Geer, vilket inte kan bli dåligt. Utan det är jätte bra, ofta smart, roligt och underhållande. Då jag har sett en del av hans filmer tidigare, är vissa av berättelserna upprepningar, men det gör inget, för berättelser som den om hans nazist-mormor är så jäkla intressant.

v: 48: Min mormors historia

Min mormors historia (2009)

Detta är en antologi med tolv kortare berättelser skrivna av författare så som Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen och Mian Lodalen.

En perfekt bok om man som jag är inne i en period då jag inte riktigt orkar läsa, de korta och intensiva berättelserna fångar mig och håller intresset uppe. Men det är även ämnet som är så intressant. Alla dessa Kvinnor genom historien som jag får lära känna, dessa liv som lett till att kvinnorna som nu skriver har kommit till och hur de påverkat sättet de lever. Jag arbetar med äldre dementa människor, och undrar mycket över vad de kunnat varit med om i sina liv. Det känns frustrerande att demensen gör det omöjligt att få veta. Jag tänker även på min mormor och farmor, som båda nyligen gått bort, allt jag inte vet om dem. Som när jag går runt i min lägenhet och funderar över mitt liv, om vad som hänt, vad som kommer att hända och sen tänker mig hur det i mitt stora hyreshus bor minst femtio personer till med egna liv och en massa saker de är med om, som jag som är så nära inte vet någonting alls om.

Min mormors historia berättar om livsöden samtidigt som den är en historisk berättelse om Sverige under 1900-talet, framförallt kvinnans liv och inte minst en berättelse om klass och hur det påverkar vårt liv.

I slutet av boken fins det några blad med tomma ränder lämnade för den som läser att skriva sin mormors historia. och det är precis det man vill efter att ha läst denna bok, skriva sin egen.

(På bilden ser ni boken bredvid ett foto av min mormor Anna-Lisa Karlsson)

V.46: Svenska ödehus

Svenska ödehus (2008)

Sven Olov Karlssons & Philip Pereira dos Reis (foto)

Den här boken har jag velat läsa länge, svenska ödehus kändes som en bok som skulle passa mig jäkligt bra, jag är intresserad arkitektur, kan gå och titta på byggnader i timmar och ödehus är ju både lockande och läskigt på samma gång. I denna bok får man svar på den där frågan som man alltid ställer sig om man ser ett ödehus (och kanske ibland även en byggnad man går förbi som inte är det minsta öde) berättelsen om dem som bebott det och förklaringen till varför det nu ser ut som det gör.

Det jag saknar är fler foton, annars tycker jag mycket om boken. Några berättelser blev till favoriter, kanske framförallt den om bostadsområdet Hästhagen (se bilden) som när det byggdes på 1960-talet var den lilla stadens finaste område. Så sent som 1994 såg det ut som en idyll och sedan på bilder från 2007, strax innan det revs, mer påminner om de bilder jag sett från ödelagda bostadshus i Tjernobyl.

V. 45: Tidigt på morgonen

Henrik Bromander

Tidigt på morgonen (2007)

Jag har bråda tider men hinner med det bästa, att läsa serieböcker. Tidigare har jag bara läst något kort av Henrik Bromanders serier i Galagos antologier, så detta är den första serieboken jag läser av honom, trotts att det är hans andra.

Jag gillar verkligen boken, den är uppbyggd av en rad olika kortare berättelser med en blandning av karaktärer, den berättar om vitt skilda livsöden som ändå kan ses ha något gemensamt. Berättelserna avslutas och avskiljs effektfullt med två svarta blad, vilket visualiserar lite hur man känner sig när man läst dem, det blir svart, man säger ”hej då” och har lite ont i magen. Detta är långt ifrån några glada eller hoppfulla berättelser, utan de är hemska och många gånger ångestfulla. Samtidigt lyckas Bormander sammanföra detta jobbiga med humor utan att ironisera över de personer han berättar om. Nu ska jag äta frukost.

V: 44: The Emperor's Children

Claire Messud

The Emperor's Children (2006)

Här är min senaste bok omgiven av porslinsdjur, de har tyvärr inte något med romanens innehålla att göra, jag vill bara visa upp lite av min rådjurssamlig.

Jag hittade denna roman av en händelse, då den nämndes i en recension av en annan bok i Sydsvenskan för några månader sedan. The Emperor's Children beskrevs då som en mer lyckad roman i samma genre som den som recenserades. Senare hittade min sambo den på stadsbibblan och lånade den åt mig. Det är en tegelsten och den är på engelska, jag tänkte att det kunde vara ett bra projekt för mig att komma över det motstånd jag ofta känner gentemot att läsa på engelska.

Så till vad jag tyckte om boken, jag känner att jag har lite svårt att beskriva detta. Jag både gillar och inte gillar den. Det jag framförallt tycker om är formen, den låter mig följa med i en rad olika människors liv, ett kapitel berättas av en person och så hoppar det runt bland dessa, alla med någon typ av relation till varandra. Just personporträtten tycker jag ofta är mycket bra, Claire Messud skapar komplexa personer och beskrivningen blir sällan endimensionell. Messud lyckas framför allt med beskrivningen av en av de centrala personerna i berättelsen som är en känd journalist och författare, vit medelålders, heterosexuell man, som bor i en våning vid Central Park och har en sådär förstående perfekt ”konstnärsfru”, ett sommarhus på landet och ett enormt inflytande i väldigt många människors liv. Som en arketyp, ”konstnärsmannen” och allt vad det innebär, får han här en väldigt närgången analys, och den är mycket bra. Men då och då upplever jag hur boken, trots detta, snubblar ner i någon slags ytlighets historia om vackra människor i New York och då tappar den det där intressanta och viktiga.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag tyckte men jag gillade att läsa den och nu ska jag fortsätta med en seriebok, det passar på hösten.

V. 36: Prins Charles känsla

Prins Charles känsla (2010)

Liv Strömquist

Strömquist är en av min favorit serietecknare. Hon lyckas blanda högt med lågt och får mig att skratta. Jag tänker att hennes serier skulle vara perfekt för folk i tonåren som har börjat störa sig på hur ojämlikt samhället är, då hon blandar populärkultur med teoretiker som Bell Hooks. Det är aldrig svårtförståligt men det är smart. Och det passar lika bra till tonåringar som till kulturtanter.

Även denna seriebok, med fokus på den heterosexuella parrelationen är jätte bra, smart och rolig. Sen är omslaget sjukt snyggt också. Gå och köp eller låna, och läs.

V. 36: Å alla kära systrar!

Å alla kära systrar! (2010)

Ebba Witt-Brattström

Det har tagit lång tid för mig att läsa denna bok. Jag har sakta kämpat sen i juni, läst några få sidor varje kväll, jag tror även att den fick hänga med på resa till Berlin. Största anledningen till denna seghet är att jag inte riktigt gillat den, men ändå gett mig fan på att läsa ut den.

Denna bok kan beskrivas som ett mellanting av en historisk berättelse om den svenska kvinnorörelsen under sent 60-tal till tidigt 80-tal, med Grupp 8 i fokus invävda bland biografiska inslag från Witt-Bratströms liv samt intervjuer av personer som författaren mött under denna tid.

Att blanda historiska händelser, eller berättelsen om en rörelse med personliga upplevelser brukar vara ett väldigt bra sätt att skapa intresse och förståelse i såna här sammanhang (ett bra exempel är ”Grupp 8 och jag” av Gunilla Thorgren från 2004), men i denna bok funkar det inte. Både berättandet om aktivismen och hennes eget liv blir rörliga och lite ytliga och jag tappar intresse. Författaren använder sig mycket av paranteser, där hon flikar in små lustigheter eller personliga anekdoter, vilket ofta bara gör texten rörigt, i stället för personlig som antagligen var tanken.

Jag blir provocerad av Witt-Brattströms återupprepande om hur mycket hon gör hela tiden och hur ung hon var. Om och om igen beskriver hon hur fulltecknad hennes almanacka är och hur många kurser hon läser och olika arbeten hon har. Misstolka mig inte, jag tycker om när folk vågar skryta och säga att dom är jäkligt bra, men det här blir i stället en ”duktighetsorgie” som mer känns läskig. Jag tycker man kan vara stolt över att bara kunna ta det lugnt också. Sen så tröttnar jag även på hennes återkommande påpekande om att hon minsann inte var kommunist, fast alla andra åttor var det. Tillslut suckar jag och tittar in i bok och säger ”vad spelar det för roll vad du vad då, nu är du ju i alla fall Folkpartist”.

Sist vill jag bara klaga på att hon efter att beskrivit Grupp 8:as hårda kamp för att män ska ta del av föräldraledigheten, i förbigående berättar att när hon fick sitt första barn tog ut alla månader själv. Detta förklara hon inom en parantes med att ”hon behövdes jobba gratis på Kvinnobulletinen och pappan hade fått ett nytt heltidsjobb”. Det får en att tänka att om ens inte åttorna gjorde det, vem skulle då göra det?

Behållningen är framförallt att man verkligen har lyckats med layouten av boken, texten är uppblandad av bland annat privata bilder, texter till kampsånger och artiklar och illustrationer från Kvinnobulletinen. Jag gillar även att jag får en uppfräschning av svensk kvinnopolitiskhistoria och jag tänker tillbaka på när jag för första gången läste Genusvetenskap på Malmö Högskola hösten 2003. Men gud vad skönt att den tog slut.