V. 36: Å alla kära systrar!

Å alla kära systrar! (2010)

Ebba Witt-Brattström

Det har tagit lång tid för mig att läsa denna bok. Jag har sakta kämpat sen i juni, läst några få sidor varje kväll, jag tror även att den fick hänga med på resa till Berlin. Största anledningen till denna seghet är att jag inte riktigt gillat den, men ändå gett mig fan på att läsa ut den.

Denna bok kan beskrivas som ett mellanting av en historisk berättelse om den svenska kvinnorörelsen under sent 60-tal till tidigt 80-tal, med Grupp 8 i fokus invävda bland biografiska inslag från Witt-Bratströms liv samt intervjuer av personer som författaren mött under denna tid.

Att blanda historiska händelser, eller berättelsen om en rörelse med personliga upplevelser brukar vara ett väldigt bra sätt att skapa intresse och förståelse i såna här sammanhang (ett bra exempel är ”Grupp 8 och jag” av Gunilla Thorgren från 2004), men i denna bok funkar det inte. Både berättandet om aktivismen och hennes eget liv blir rörliga och lite ytliga och jag tappar intresse. Författaren använder sig mycket av paranteser, där hon flikar in små lustigheter eller personliga anekdoter, vilket ofta bara gör texten rörigt, i stället för personlig som antagligen var tanken.

Jag blir provocerad av Witt-Brattströms återupprepande om hur mycket hon gör hela tiden och hur ung hon var. Om och om igen beskriver hon hur fulltecknad hennes almanacka är och hur många kurser hon läser och olika arbeten hon har. Misstolka mig inte, jag tycker om när folk vågar skryta och säga att dom är jäkligt bra, men det här blir i stället en ”duktighetsorgie” som mer känns läskig. Jag tycker man kan vara stolt över att bara kunna ta det lugnt också. Sen så tröttnar jag även på hennes återkommande påpekande om att hon minsann inte var kommunist, fast alla andra åttor var det. Tillslut suckar jag och tittar in i bok och säger ”vad spelar det för roll vad du vad då, nu är du ju i alla fall Folkpartist”.

Sist vill jag bara klaga på att hon efter att beskrivit Grupp 8:as hårda kamp för att män ska ta del av föräldraledigheten, i förbigående berättar att när hon fick sitt första barn tog ut alla månader själv. Detta förklara hon inom en parantes med att ”hon behövdes jobba gratis på Kvinnobulletinen och pappan hade fått ett nytt heltidsjobb”. Det får en att tänka att om ens inte åttorna gjorde det, vem skulle då göra det?

Behållningen är framförallt att man verkligen har lyckats med layouten av boken, texten är uppblandad av bland annat privata bilder, texter till kampsånger och artiklar och illustrationer från Kvinnobulletinen. Jag gillar även att jag får en uppfräschning av svensk kvinnopolitiskhistoria och jag tänker tillbaka på när jag för första gången läste Genusvetenskap på Malmö Högskola hösten 2003. Men gud vad skönt att den tog slut.