V.46: Svenska ödehus

Svenska ödehus (2008)

Sven Olov Karlssons & Philip Pereira dos Reis (foto)

Den här boken har jag velat läsa länge, svenska ödehus kändes som en bok som skulle passa mig jäkligt bra, jag är intresserad arkitektur, kan gå och titta på byggnader i timmar och ödehus är ju både lockande och läskigt på samma gång. I denna bok får man svar på den där frågan som man alltid ställer sig om man ser ett ödehus (och kanske ibland även en byggnad man går förbi som inte är det minsta öde) berättelsen om dem som bebott det och förklaringen till varför det nu ser ut som det gör.

Det jag saknar är fler foton, annars tycker jag mycket om boken. Några berättelser blev till favoriter, kanske framförallt den om bostadsområdet Hästhagen (se bilden) som när det byggdes på 1960-talet var den lilla stadens finaste område. Så sent som 1994 såg det ut som en idyll och sedan på bilder från 2007, strax innan det revs, mer påminner om de bilder jag sett från ödelagda bostadshus i Tjernobyl.

V. 45: Tidigt på morgonen

Henrik Bromander

Tidigt på morgonen (2007)

Jag har bråda tider men hinner med det bästa, att läsa serieböcker. Tidigare har jag bara läst något kort av Henrik Bromanders serier i Galagos antologier, så detta är den första serieboken jag läser av honom, trotts att det är hans andra.

Jag gillar verkligen boken, den är uppbyggd av en rad olika kortare berättelser med en blandning av karaktärer, den berättar om vitt skilda livsöden som ändå kan ses ha något gemensamt. Berättelserna avslutas och avskiljs effektfullt med två svarta blad, vilket visualiserar lite hur man känner sig när man läst dem, det blir svart, man säger ”hej då” och har lite ont i magen. Detta är långt ifrån några glada eller hoppfulla berättelser, utan de är hemska och många gånger ångestfulla. Samtidigt lyckas Bormander sammanföra detta jobbiga med humor utan att ironisera över de personer han berättar om. Nu ska jag äta frukost.

V: 44: The Emperor's Children

Claire Messud

The Emperor's Children (2006)

Här är min senaste bok omgiven av porslinsdjur, de har tyvärr inte något med romanens innehålla att göra, jag vill bara visa upp lite av min rådjurssamlig.

Jag hittade denna roman av en händelse, då den nämndes i en recension av en annan bok i Sydsvenskan för några månader sedan. The Emperor's Children beskrevs då som en mer lyckad roman i samma genre som den som recenserades. Senare hittade min sambo den på stadsbibblan och lånade den åt mig. Det är en tegelsten och den är på engelska, jag tänkte att det kunde vara ett bra projekt för mig att komma över det motstånd jag ofta känner gentemot att läsa på engelska.

Så till vad jag tyckte om boken, jag känner att jag har lite svårt att beskriva detta. Jag både gillar och inte gillar den. Det jag framförallt tycker om är formen, den låter mig följa med i en rad olika människors liv, ett kapitel berättas av en person och så hoppar det runt bland dessa, alla med någon typ av relation till varandra. Just personporträtten tycker jag ofta är mycket bra, Claire Messud skapar komplexa personer och beskrivningen blir sällan endimensionell. Messud lyckas framför allt med beskrivningen av en av de centrala personerna i berättelsen som är en känd journalist och författare, vit medelålders, heterosexuell man, som bor i en våning vid Central Park och har en sådär förstående perfekt ”konstnärsfru”, ett sommarhus på landet och ett enormt inflytande i väldigt många människors liv. Som en arketyp, ”konstnärsmannen” och allt vad det innebär, får han här en väldigt närgången analys, och den är mycket bra. Men då och då upplever jag hur boken, trots detta, snubblar ner i någon slags ytlighets historia om vackra människor i New York och då tappar den det där intressanta och viktiga.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag tyckte men jag gillade att läsa den och nu ska jag fortsätta med en seriebok, det passar på hösten.