v: 48: Min mormors historia

Min mormors historia (2009)

Detta är en antologi med tolv kortare berättelser skrivna av författare så som Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen och Mian Lodalen.

En perfekt bok om man som jag är inne i en period då jag inte riktigt orkar läsa, de korta och intensiva berättelserna fångar mig och håller intresset uppe. Men det är även ämnet som är så intressant. Alla dessa Kvinnor genom historien som jag får lära känna, dessa liv som lett till att kvinnorna som nu skriver har kommit till och hur de påverkat sättet de lever. Jag arbetar med äldre dementa människor, och undrar mycket över vad de kunnat varit med om i sina liv. Det känns frustrerande att demensen gör det omöjligt att få veta. Jag tänker även på min mormor och farmor, som båda nyligen gått bort, allt jag inte vet om dem. Som när jag går runt i min lägenhet och funderar över mitt liv, om vad som hänt, vad som kommer att hända och sen tänker mig hur det i mitt stora hyreshus bor minst femtio personer till med egna liv och en massa saker de är med om, som jag som är så nära inte vet någonting alls om.

Min mormors historia berättar om livsöden samtidigt som den är en historisk berättelse om Sverige under 1900-talet, framförallt kvinnans liv och inte minst en berättelse om klass och hur det påverkar vårt liv.

I slutet av boken fins det några blad med tomma ränder lämnade för den som läser att skriva sin mormors historia. och det är precis det man vill efter att ha läst denna bok, skriva sin egen.

(På bilden ser ni boken bredvid ett foto av min mormor Anna-Lisa Karlsson)

V.46: Svenska ödehus

Svenska ödehus (2008)

Sven Olov Karlssons & Philip Pereira dos Reis (foto)

Den här boken har jag velat läsa länge, svenska ödehus kändes som en bok som skulle passa mig jäkligt bra, jag är intresserad arkitektur, kan gå och titta på byggnader i timmar och ödehus är ju både lockande och läskigt på samma gång. I denna bok får man svar på den där frågan som man alltid ställer sig om man ser ett ödehus (och kanske ibland även en byggnad man går förbi som inte är det minsta öde) berättelsen om dem som bebott det och förklaringen till varför det nu ser ut som det gör.

Det jag saknar är fler foton, annars tycker jag mycket om boken. Några berättelser blev till favoriter, kanske framförallt den om bostadsområdet Hästhagen (se bilden) som när det byggdes på 1960-talet var den lilla stadens finaste område. Så sent som 1994 såg det ut som en idyll och sedan på bilder från 2007, strax innan det revs, mer påminner om de bilder jag sett från ödelagda bostadshus i Tjernobyl.

V. 45: Tidigt på morgonen

Henrik Bromander

Tidigt på morgonen (2007)

Jag har bråda tider men hinner med det bästa, att läsa serieböcker. Tidigare har jag bara läst något kort av Henrik Bromanders serier i Galagos antologier, så detta är den första serieboken jag läser av honom, trotts att det är hans andra.

Jag gillar verkligen boken, den är uppbyggd av en rad olika kortare berättelser med en blandning av karaktärer, den berättar om vitt skilda livsöden som ändå kan ses ha något gemensamt. Berättelserna avslutas och avskiljs effektfullt med två svarta blad, vilket visualiserar lite hur man känner sig när man läst dem, det blir svart, man säger ”hej då” och har lite ont i magen. Detta är långt ifrån några glada eller hoppfulla berättelser, utan de är hemska och många gånger ångestfulla. Samtidigt lyckas Bormander sammanföra detta jobbiga med humor utan att ironisera över de personer han berättar om. Nu ska jag äta frukost.

V: 44: The Emperor's Children

Claire Messud

The Emperor's Children (2006)

Här är min senaste bok omgiven av porslinsdjur, de har tyvärr inte något med romanens innehålla att göra, jag vill bara visa upp lite av min rådjurssamlig.

Jag hittade denna roman av en händelse, då den nämndes i en recension av en annan bok i Sydsvenskan för några månader sedan. The Emperor's Children beskrevs då som en mer lyckad roman i samma genre som den som recenserades. Senare hittade min sambo den på stadsbibblan och lånade den åt mig. Det är en tegelsten och den är på engelska, jag tänkte att det kunde vara ett bra projekt för mig att komma över det motstånd jag ofta känner gentemot att läsa på engelska.

Så till vad jag tyckte om boken, jag känner att jag har lite svårt att beskriva detta. Jag både gillar och inte gillar den. Det jag framförallt tycker om är formen, den låter mig följa med i en rad olika människors liv, ett kapitel berättas av en person och så hoppar det runt bland dessa, alla med någon typ av relation till varandra. Just personporträtten tycker jag ofta är mycket bra, Claire Messud skapar komplexa personer och beskrivningen blir sällan endimensionell. Messud lyckas framför allt med beskrivningen av en av de centrala personerna i berättelsen som är en känd journalist och författare, vit medelålders, heterosexuell man, som bor i en våning vid Central Park och har en sådär förstående perfekt ”konstnärsfru”, ett sommarhus på landet och ett enormt inflytande i väldigt många människors liv. Som en arketyp, ”konstnärsmannen” och allt vad det innebär, får han här en väldigt närgången analys, och den är mycket bra. Men då och då upplever jag hur boken, trots detta, snubblar ner i någon slags ytlighets historia om vackra människor i New York och då tappar den det där intressanta och viktiga.

Ja, jag vet inte riktigt vad jag tyckte men jag gillade att läsa den och nu ska jag fortsätta med en seriebok, det passar på hösten.

V. 36: Prins Charles känsla

Prins Charles känsla (2010)

Liv Strömquist

Strömquist är en av min favorit serietecknare. Hon lyckas blanda högt med lågt och får mig att skratta. Jag tänker att hennes serier skulle vara perfekt för folk i tonåren som har börjat störa sig på hur ojämlikt samhället är, då hon blandar populärkultur med teoretiker som Bell Hooks. Det är aldrig svårtförståligt men det är smart. Och det passar lika bra till tonåringar som till kulturtanter.

Även denna seriebok, med fokus på den heterosexuella parrelationen är jätte bra, smart och rolig. Sen är omslaget sjukt snyggt också. Gå och köp eller låna, och läs.

V. 36: Å alla kära systrar!

Å alla kära systrar! (2010)

Ebba Witt-Brattström

Det har tagit lång tid för mig att läsa denna bok. Jag har sakta kämpat sen i juni, läst några få sidor varje kväll, jag tror även att den fick hänga med på resa till Berlin. Största anledningen till denna seghet är att jag inte riktigt gillat den, men ändå gett mig fan på att läsa ut den.

Denna bok kan beskrivas som ett mellanting av en historisk berättelse om den svenska kvinnorörelsen under sent 60-tal till tidigt 80-tal, med Grupp 8 i fokus invävda bland biografiska inslag från Witt-Bratströms liv samt intervjuer av personer som författaren mött under denna tid.

Att blanda historiska händelser, eller berättelsen om en rörelse med personliga upplevelser brukar vara ett väldigt bra sätt att skapa intresse och förståelse i såna här sammanhang (ett bra exempel är ”Grupp 8 och jag” av Gunilla Thorgren från 2004), men i denna bok funkar det inte. Både berättandet om aktivismen och hennes eget liv blir rörliga och lite ytliga och jag tappar intresse. Författaren använder sig mycket av paranteser, där hon flikar in små lustigheter eller personliga anekdoter, vilket ofta bara gör texten rörigt, i stället för personlig som antagligen var tanken.

Jag blir provocerad av Witt-Brattströms återupprepande om hur mycket hon gör hela tiden och hur ung hon var. Om och om igen beskriver hon hur fulltecknad hennes almanacka är och hur många kurser hon läser och olika arbeten hon har. Misstolka mig inte, jag tycker om när folk vågar skryta och säga att dom är jäkligt bra, men det här blir i stället en ”duktighetsorgie” som mer känns läskig. Jag tycker man kan vara stolt över att bara kunna ta det lugnt också. Sen så tröttnar jag även på hennes återkommande påpekande om att hon minsann inte var kommunist, fast alla andra åttor var det. Tillslut suckar jag och tittar in i bok och säger ”vad spelar det för roll vad du vad då, nu är du ju i alla fall Folkpartist”.

Sist vill jag bara klaga på att hon efter att beskrivit Grupp 8:as hårda kamp för att män ska ta del av föräldraledigheten, i förbigående berättar att när hon fick sitt första barn tog ut alla månader själv. Detta förklara hon inom en parantes med att ”hon behövdes jobba gratis på Kvinnobulletinen och pappan hade fått ett nytt heltidsjobb”. Det får en att tänka att om ens inte åttorna gjorde det, vem skulle då göra det?

Behållningen är framförallt att man verkligen har lyckats med layouten av boken, texten är uppblandad av bland annat privata bilder, texter till kampsånger och artiklar och illustrationer från Kvinnobulletinen. Jag gillar även att jag får en uppfräschning av svensk kvinnopolitiskhistoria och jag tänker tillbaka på när jag för första gången läste Genusvetenskap på Malmö Högskola hösten 2003. Men gud vad skönt att den tog slut.

Vecka 28: Mötas i Malmö, Red. Sabina Dethorey (2006)

Jag älskar Malmö!

Mötas i Malmö är en samling texter av 20 författare om varför Malmö just är Malmö och just därför Sveriges bästa stad!

v. 27 Ales Steger - Berlin (2009)

Ales Steger är en slovensk författare som jag inte kände till. Jag fick boken av en viss herr Per (tack!) på förlaget Rámus eftersom jag skulle fördriva tre sommarmånader i Berlin.

Eftersom jag nyligen har läst Carl-Johan Vallgrens bok om Berlin så är det lätt att jämföra dessa två böcker. Vallgrens bok är mer byggd på fakta kring platser och Berlins historia medan Stegers bok är mer suggestiv och där Steger skildrar känslan för vissa platser eller känslan mellan två tunnelbanestationer eller bara upplevelsen av Berlin i största allmänhet men då utifrån sitt inre. En kärlek till Berlin och den känslan får jag också av att vara i Berlin.

Inspiration och tips på platser att besöka ges också och jag blir väldigt sugen på att besöka Teufelsberg i Berlin som jag inte kände till. Det är ett berg som är byggt på rasmassor från andra värlskrigets slut och är Berlins högsta berg. Teufelsberg, djävulsberget, har dessutom använts som avlyssningsplats under det kalla kriget.

Jag gillar boken och jag älskar Berlin. Har man väl varit i Berlin så vill man tillbaka. Berlin biter sig fast med sin varma atmosfär. Nu när jag är här är det tokvarmt, uppåt 40 grader men Berlin känns varmt på andra sätt än celsius även under andra årstider.

Vecka 26: Moa-Lina Croall - Sen tar vi Berlin (2006)

En snabbläst underhållande debutroman om post-tonårsångest. Detta låter kanske inte så intressant men alla känner nog igen de stora känslorna som svallar i Moa-Linas 22-åriga karaktär Lou i boken, som t.ex. i; "vem är jag?" och "vem ska jag bli?". Identitetskriser de flesta har runt 20-årsåldern och det är och inget jag skulle vilja återvända till i mitt liv. Det är underhållande att läsa om hennes flykt tillsammans med bästa kompisen till Berlin och till ett kvinnokollektiv i ett ockuperat hus. Tyvärr tycker jag dock att boken känns lite tunn, den är bra men det saknas ett djupare intresse för karaktärerna i boken och jag förstår inte varför hon har en så mycket ångest för något som vi troligtvis kommer få ta del av senare i boken genom Lou's återberättade minnen kring uppväxten men det ända jag känner är att jaha, du kommer från en välfungerande medelklassfamilj och du har lite barnångest à la medelklass...och? Inte den bästa bok jag läst men jag gillade den ändå, helst när jag är på plats i Berlin blir den mer levande. Tack Cookie&Foxie. En helt ok debutroman.

v.25 Neil Strauss (med Mötley Crüe) - The dirt : bekännelser från världens mest ökända rockband

Jag har aldrig lyssnat på Mötley Crüe. Tyckte bara att de verkade töntiga och med skivtiteln "Girls. girls, girls" bättrade de inte på mitt intresse för dem 1987. Jag har förstått att den här boken är värd att läsa även om man inte gillar Mötley och det stämmer verkligen. Att det är en modern klassiker stämmer också och jag har skämts lite att jag inte hade läst den förut så det passade bra att ta med den på semestern. Den är en riktig pageturner, jag sträckläste den 600-sidiga boken på mindre än en vecka. Det är imponerande att läsa om dessa barnsliga divor (rockstjärnor) och hur de fick bete sig och den avslöjar nog inte bara Mötleys dekadenta leverna och beteende under 80-talet utan även övriga stora rock- och filmstjärnors liv. Otroligt underhållande!

Vecka 26: Vicki Myron med Bret Witter - Bibliotekskatten Dewey en småstadskatt som älskades av hela världen (2008)

När jag slutade på mitt jobb på ett bibliotek fick jag denna bok som avskedspresent. Fyndigt kan man tycka, inte minst när jag inte bara är bibliotekarie utan även älskar katter. Jag har läst boken liggandes på Kallbadhuset i Malmö och på en klippa i Västerviks skärgård. Detta är just en sådan bok som du bör läsa när du vill stänga av hjärnan. En parantes är att dess omslag ser så töntigt ut att jag småskämdes när jag låg och läste bland folk. Den har kapitel med namn som ”Kurragömma”, den berättar ingående om Deweys tarmproblem och har inget vidare roligt språk men tar upp något jag tycker är rätt intressant, djur i offentliga miljöer. Dewey bodde på detta lilla bibliotek i den amerikanska södern i över 19 år, hans närvaro på biblioteket berörde många och ökade besöken på biblioteket markant. Det visar sig även att detta fenomen, bibliotekskatt, inte är helt ovanligt, jag ska försöka införa det på nästa arbetsplatts!

Vecka 24: Carl-Johan Vallgren - Berlin på 8 kapitel (2009)

Det är ganska mysigt att vara i Berlin och läsa denna bok, nej vänta, jag menar, det är helt fantastiskt att vara i Berlin och läsa denna fantastiska snabblästa historiebeskrivningen om varför Berlin ser ut som det gör och varför stämningen är så bra som den är. Många historier kretsar kring kända litterära verk och författare men jag blir lika sugen på att se filmer om Berlin som Baader Meinhof komplex, De andras liv, Barnen på Bahnhof zoo, Berlin Alexander Plats, Goodbye Lenin etc utifrån Vallgrens berättande.

Det enda jag kan sakna är ett register när jag vill söka upp något jag läst tidigare men inte riktigt minns vad det var Vallgren skrev om en viss plats eller bar, annars är den guld värd under en längre semester i Berlin. Tack Johanna&Christian!

vecka 23: Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen (1995 - på svenska 2007)

Lååång bok men aldrig långtråkig. Om man gillar surrealism som Alice i Underlandet har man inget svårt att ta till sig av Murakamis världar/böcker där dröm och verklighet inte har några gränser. Boken handlar om en arbetslös man vars fru försvinner. I hans vardagstristess börjar märkliga saker hända och även i hans drömmar och snart börjar han leta efter sin fru. Vissa partier i boken skulle man kunna vara utan men vissa beskrivningar och händelser etsar sig fast och även fast det är några veckor sedan jag läste ut den tänker jag på boken dagligen. Om jag tänker på en brunn så tänker jag inte "The Ring", jag tänker på fågeln som vrider upp världen.