Vecka 29: Torntuppen

Torntuppen (1941)

Jan Fridegård

Stora delar av min vecka 28 präglades av en saknad av legenden MJ. Jag såg minnesceremonin hemifrån min pappa. Apropå alla lovord som östes över den gode MJ påpekade pappa att det var synd att MJ inte fick höra dem medan han levde. Apropå det kom pappa att tänka på Torntuppen, en av hans favoriter i Jan Fridegårds produktion. Jag blev intresserad av Torntuppens flygande äventyr och beslöt därför att låna boken av pappa. Pappa tyckte att jag skulle låna hans samtliga 25 stycken Jan Fridegårsdsböcker som han fått som i 25-årspresent eftersom de inte borde skiljas åt, men jag gav besked om att jag nöjer mig med Torntuppen, iallfall till en början.

Ja.. Vidare till tuppskrället då. Torntuppen handlar om 80-årige soldaten From som går hädan. From var under sin levnadstid varken Guds bästa barn eller någon syndare. Han brydde sig mest om att göra rätt för sig i jordelivet och tänkte mindre på vad som skulle komma därefter. Till sin stora förtjusning visade det sig dock för honom att det var helgrannt att dö. From blev då befriad från sina kroppsliga besvär och fick istället möjlighet att fritt röra sig genom både luft och materia. Han hade visserligen inledningsvis några restriktioner då han tycktes vara bunden som med ett band till sina kvarlevor under jord, men detta band släpps så småningom efter mer och mer. Bland det första sakerna som slog den numera döde From var att han inte hade någon anledning att sakna sin gumma som han levt med i dryga femtio år. From är visserligen en så pass reko karl även som död att han är angelägen om att hans gamla gumma ska leva något sånär gott under sin sista levnadstid. Han har dock turen med sig och finner redan sin första dag som död en ny kvinnlig bekant där på andra sidan som är betydligt mer intressant än den andra gamla gumman som han aldrig haft några särskilt starka känslor för. Denna gestalt som From fattar tycke för och tror sig vara sin nya livs/dödskamrat är en ung mö som mördats i samband med att hon gruppvåldtagits av några soldater, givetvis soldater av en helt annan sort och nationalitet än den gode From själv. När From så småningom kan röra sig fritt över landskap och länder tar han sig en rejäl svängom i Europa tillsammans med sitt uppiggande ressällskap. Här och där stannar han till hos någon enstaka individ för att lyssna på vad de säger eller tänker . I bland lyckas han ha vägen förbi precis när någon ska trilla av pinn så att han kan få byta något ord med den nydöde. Ständigt och jämt blir han förvånad över att levande och döda inte är i närheten så fromma som han själv, han som har levt sitt liv så väldigt rättskaffens. Av någon anledning bryr sig inte From om att en enda gång att ta reda på vad någon människa av kvinnokön har för sig, det enda han tycks bry sig om är män av alla sorter: Unga, gamla, köpmän och män på väg att dra ut i krig. Det märks att boken är skriven under krigstider. From flyger över länder och folk i krig och förfasas över krigets hemskheter. Hans unga kvinnliga sällskap tror sig ha någon slags uppgift att ta reda på vad som är den bakomliggande anledningen till krigen, medan From själv efter sin långa flygtur nöjt konstaterar att han kommit fram till att han bara vill tillbaka till kyrktaket i sin egen socken. Där kan han sitta och trivas på kyrktaket alldeles intill torntuppen och blicka ut över den vackra hembygd i det fantastiska och fredliga landet Sverige. Han hinner också konstatera att den där unga fröken som han slog följe med inte var någon själskamrat utan bara en ung liten tös som han så gammal och vis inte har särskilt mycket gemensamt med.

Torntuppen erbjuder väl på sätt och vis en trevlig läsning och en annorlunda historia om livet på andra sidan. Den skiljer sig från den klassiskt kristna tanken om att vi antingen singlar upp i himlen eller ned till helvetet den dag vi kolar, men förhåller sig hela tiden inom ramarna för den Gudstro som jag antar var rätt stark på den tiden då den skrevs. Mitt omdöme blir dock nja, eller kanske till och med njä. Torntuppen är alldeles för gubbig och för svenskt självuppfyllt etnocentrisk för min smak. Jag ska nog be pappa läsa om den och se vad han tycker om den själv såhär när 35 år har gått sedan han fick den i present.

Vecka 30: Liv Ullman - Förändringen (1976)

Jag var sugen på att läsa Förändringen när jag tänkte se om filmen Persona. Boken handlar om filminspelningen och när hon blev tillsammans med Ingmar Bergman. Det är intressant att läsa om hur genier får dras och vara hur egoistiska som helst och att det har inte hänt så värst mycket med jämställdhetsfrågorna sedan boken skrevs. Även om jag har svårt att tycka synd om Livs "svåra roll att ha råd med barnflicka till lilla Linn och hur jobbigt det kan vara med pressen etc" men som Bergmancineastfreak så är det intressant att läsa. Annars kan man hellre läsa Linn Ullman men gillar du Persona (en av mina favoritfilmer) så kan det vara värt att läsa!

Vecka 30: Att hata allt mänskligt liv

Att hata allt mänskligt liv (2009)

Nikanor Teratologen

Så har jag äntligen läst Nikanor Teratologens nya roman Att hata allt mänskligt liv som jag suktat efter sedan den kom ut tidigare i år. Teratologen är obestridligt en av Sveriges mest provokativa och hänsynslösa författare, samtidigt som han är en av de mest begåvade, i mitt tycke. Att presentera författarskapet för de oinvigda känns tämligen överflödigt. Ni får googla. Eller klicka på länken ovan. Ja ork då fan int skriva nå om de.

I Att hata allt mänskligt liv har handlingen förflyttats från Västerbottens inland, som utgör kulisserna i de tidigare romanerna, till ett 1800-talets Indien. Där får vi möta den brittiske arkeologen Alexander Cunningham som under en utgrävning kommer i kontakt med en vanskapt och grotesk varelse, en slags demon som kallar sig Bhairava. Denna Bhairava inleder ett filosofiskt samtal där den/det/han uttrycker sitt förakt mot Cunninghams västerländska världssyn och värderingar, och därefter följer i princip en enda lång predikan med just det syftet att skaka om och rasera dessa värderingar. Romanen känns inte lika mycket roman som ett filosofiskt manifest, och därför verkar den närmare besläktad med Teratologens aforismsamling Apsefiston (2002) än med de tidigare skönlitterära verken han annars älskas och hatas för. Skellefteåbondskan från de tidigare böckerna är givetvis också utbytt, mot ett mer konventionellt, härligt svulstigt, högborgerligt språk med överdrivet många adjektiv, vilket för tankarna till Lovecraft. Men Teratologen har ändå satt sin besynnerliga prägel och tilltalet känns bekant. Själv kan jag inte annat än älska stycken som det här, från när Cunningham först lägger ögonen på den förskräcklige Bhairava: "Det som fanns i kitteln var en styggelse, och den levde. En väldig rakad vattenskalle på en fläsksvullen torso med hängbröst vällande över kittelns kant. Anletet var grådaskigt fett, koppärrigt och knappast mänskligt, med ett fuktigt borstigt gristryne, en gammal kloakråttas gränslöst erfarna och misstrogna ögon och en mun snarlik ett rakat men vanvårdat kvinnligt könsorgan."

Författaren tar ofta tillfälle att skina med sina kunskaper i långa uppradningar av obskyra citat och referenser, vilket är ett annat element som känns igen. Även om det fyller sitt syfte når det tyvärr snabbt en gräns där det blir tröttsamt. Jag har under långa stunder svårt att hänga med i romanen då den kräver en ganska djup förkunskap av gamla indiska mytologier, vilket jag och troligtvis många med mig inte har. Att hata allt mänskligt liv känns därför som en bok som talar exklusivt till de fåtal som har den nödvändiga kunskapen, eller till de allra mest inbitna Teratologenentusiasterna.

Att läsa denna vecka: Mikael och poeten

Mikael och poeten (1956)

Birgitta Stenberg

Nu börjar jag läsa min andra Stenberg bok, hoppas det inte regnar.

Vecka 29: Aliide, Aliide (igen)

Aliide, Aliide (1991)

Mare Kandre

I långsam takt har jag under den gångna veckan tagit mig igenom Mare Kandres roman Aliide, Aliide. Den kan kortfattat beskrivas som en närstudie av en svårmodig åttaårig flickas beckmörka själsliv, där en obotlig ångest och sorg trängs med ett kallt raseri; ett våldsamt äckel, både mot omvärlden som i hennes ögon ter sig både underlig och skrämmande, och den egna individen, mot Aliide själv. En flicka som brukar spendera tid framför badrumsspegeln, där hon fördömande beskådar "ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel."

Det är en bok som är både skrämmande och rörande. Kandres täta, halvpoetiska språk, som lyckas ge liv åt de mest triviala vardagsscener en åttaåring kan tänkas uppleva, gör det till en stundtals mycket stark läsupplevelse. Dessvärre blir det också lite av ett handikapp. Ibland blir det helt enkelt alldeles för många ord och jag lämnas därför med känslan att boken kanske är för lång. Den har en tendens att bli "lite tjatig" som min medbloggare Tony skrev för ett tag sedan. Tyvärr gör det också att helhetsintrycket dras ner. Aliide, Aliide är inte så lysande som den kanske kunde och borde ha varit med tanke på författarens skicklighet och det fängslande innehållet.

Men när det väl är bra är det riktigt bra. Gripande och provocerande. De partier som beskriver Aliides ilska och (nästan psykopatiska) våldstankar mot andra barn tillhör de starkaste. Detsamma gäller då hennes svarta självhat flödar som mest. Utöver gestaltningen av det kompakta mörker i flickans stormiga inre, vilket är det som utgör i stort sett hela romanen, hade Kandre också en styrka i att på ett fantasifullt och trovärdigt sätt beskriva världen ur ett barns nyfikna ögon. För Aliide blir varje liten avvikelse från den utstakade gångstigen i parken ett äventyr, varje intryck från den underliga vuxenvärlden håller ett nytt mysterium. Hur har man till exempel lyckats få in en hel blåval genom museets trånga korridorer? Och vad är egentligen grejen med den där kvinnan som alltid klär sig i baddräkt, trots att hon mest stannar inomhus för att ta emot besök från olika män hela dagarna? Aliides iakttagelser och funderingar om den omgivning vi varje dag tar för givet lämnar små lustiga ljusglimtar här och var i en annars helt nattsvart roman. En roman som nog hade mått bra av lite komprimering.

Vecka 29: Fritt Förfall

Fritt förfall (1952/2006)

Birgitta Stenberg

 I denna korta lilla bok får vi under en tid följa Caroll, hennes vänner och flertalet  personer i deras omgivning. Caroll är en artonåring från Stockholm, fast besluten att leva utan för normen med skola eller trista arbeten. Hon vill skriva och hänger med likasinnade på kaféer i Stockholm, pubar och nattklubbar i olika delar av Frankrike, främst Paris. De lever i en gränsöverskridande värld full av konstnärsdrömmar, sprit och droger. En värld med det städiga problemet att få i hopp lite pengar för dagen eller att träffa någon som betalar.

 Själv faller jag för beskrivningen av Carolls stormiga relation med den förmögna amerikanskan Martha. Och även Stenbergs utmärkta beskrivning av Carolls, vad vi nu i efterhand kan kalla queerläsning, av allt i sin närhet. Vilka är straita eller inte på puben hon sitter på, och vilka är det eller inte i den litteratur hon läser?

 Stenberg kommenterar i efterordet om varför Fritt Förfall blev refuserat och först utgiven femtio år efter den skrivits ”… manuskriptet hade lesbiskt motiv. Inget bättre förlag ville ge ut något sådant, i varje fall inte om berättelsen slutade lyckligt. Litteraturens lesbianer skulle hels drabbas av en ond bråd död eller åtminstone upptäcka att de gudskelov var heterosexuella och på de sista sidorna finna sig en make.” Hon beskriver hur det såg ut 1952 men visst kan man se att det i många fall även gäller idag.

 Detta är den första av Stenbergs böcker jag läser, men jag ser nu fram i mot att fortsätta med Mikael och Poeten och Kärlek i Europa serien.

Vecka 29 John Ajvide Lindqvist - Människohamn (2008)

Förra sommaren läste jag Ajvides tre tidigare utgivningar. I hans böcker återkommer citat från Smiths/Morrisseys (Titeln "Låt den rätte komma in" är Morrissey's låt "Let the Right One Slip In)" och det är ju ett roligt tema.

Människohamn fortsätter i samma stil som tidigare. Ajvide blandar snyggt mellan socialrealism och vampyrer och spöken. Jag gillar det skarpt när alkoholism, sorg och förnimmelse av spöken blandas i ett fantastiskt skrivande. Spöken på flakmopeder citerar Smithslåtar på svenska som t.ex. "sjung mig till sömns" Jag har svårt att tänka mig att Människohamn kan vara lika rolig läsning i de avsnitten om man inte kan sin Smiths men självklart skulle boken vara grymt bra även utan smithsreferenserna! Rekommenderas starkt!

Vecka 28: Sommarboken av Tove Jansson

Tove Janssons Sommarboken är en bok som omöjligt kan läsas annat än under sommarledigheten. Den har kliat som ett gammalt myggbett ända sedan förra sommaren då den inte blev läst. Under fjolårets hektiska sommarveckor hade jag varken tillräckligt med tid eller sinnesfrid för att sätta mig ner i gungstolen på balkonen och ta mig an den, och när semestern var över var det givetvis för sent. Jag hade därför stora förhoppningar om årets första semestervecka då jag skulle ligga på en filt i gröngräset i mammas trädgård och bara njuta av lugnet och solskenet. Det blev inte riktigt så. Boken är dock iallafall läst, dock inomhus ihopkurad under en filt då vädret i mellersta norrlands inland närmast varit höstlikt ruggigt.

Sommarboken handlar om Sophia och hennes farmor som bor på en ö i finska vikens ytterskär. De två karaktärerna är i stort sett varandras enda sällskap bland kobbar, skär och vindpinad växtlighet. På ön finns visserligen även Sophias pappa, en tämligen osynlig karaktär som för det mesta är sträng upptagen med att arbeta vid sitt skrivbord, och ibland stannar gäster till på ön för en kort visit. Sophia och hennes farmor tycks dock, trots diverse tjurskov och egenheter, trivas väldigt bra i varandras sällskap. De är båda två lika smågalna och halvtokiga och fördriver varandras tid med diverse fantasifyllda upptåg där de hela tiden bräcker varandra i barnslighet, vanvett och klokskap. Boken är uppbygd av ett antal kortare kaptiel i akronologisk ordning där vart och ett behandlar en händelse eller episod av sommaren på ön.

Jag har läst mycket litet av Tove Jansson sedan barndomens Muminböcker. Stämningen i de fascinerande, fantasieggande och ibland skrämmande miljöerna känns dock igen, likaså det poetiska språket och det melankoliska sinnelaget. Sommarboken är förstås en mycket läsvärd liten semesterskrift. Läs den allra helst på en häll vid havet. Jag hade inte möjlighet då vädret varit grått, men nu när solen äntligen skiner sticker jag snart till kusten för en kvällsutflykt!

Vecka 28 Mare Kandre - Aliide Aliide

Nu har jag äntligen läst en bok av Mare Kandre. Det var ju på tiden. Jag hade nog lite för höga förväntningar för jag blev lite besviken och tyckte att den blev lite tjatig. Trots det gillade jag att läsa hur världen uppenbarar sig för 8-åriga Aliide och för varje ny livserfarenhet faller känslostormarna, ångest och livsbesvikelser på Aliiede i en avancerad ordrik text. Det bästa avsnittet tycker jag är när Aliide kommer på hur utsatta små barn kan vara och att det är inte svårt att bli mördare. I media dyker det ofta upp undrande artiklar om hur det kommer sig att barn kan utsätta andra barn för hemskheter. Läs Aliide Aliide och fascineras av de svarta tankar små barn kan ha...

Vecka 28: Kristallvärlden

Kristallvärlden (1966)

J.G. Ballard

Veckans bok är den mystiska och ganska ovanliga sci-fi/undergångsromanen Kristallvärlden (The Crystal World). Den kretsar runt läkaren Edward Sanders som inledningsvis anländer till Port Matarre i Gabon på västafrikas kust för att söka upp två vänner, läkarkollegan Max och dennes hustru Suzanne, vilka arbetar på en klinik för spetälska i den närliggande orten Mont Royal. Vid ankomsten märker Sanders dock att allt inte står rätt till. Port Matarre är nästan helt öde, de flesta transportvägar och kommunikationsmedel är avstängda, som om staden försatts i isolation. Det visar sig snart att en ny slags växtsjukdom har påträffats i de omringande skogarna. En sjukdom som på ett nästan magiskt sätt tycks kristallisera allt i sin väg och som får djungeln att glittra och lysa av sällan skådad skönhet. Dessvärre är det inte bara växtligheten som faller offer för kristalliseringen, utan allt, levande som dött, djur som människor. Senare framkommer det att samma sjukdom, som sprider sig i snabb takt, har påträffats även i andra delar av världen. Dess framfart tycks omöjlig att stoppa. Kanske är situationen så pass allvarlig att jordens undergång står på tröskeln. Trots detta hot uppfattas inte kristallepidemin som en destruktiv kraft av alla. Medan många flyr för sina liv, söker sig andra till skogarna, besatta av dess skönhet, som om de tror sig ha funnit paradiset på jorden.

Ballards undergångsroman är en mystisk och sagolik historia. Dessvärre måste jag erkänna att den inte är särskilt berörande. Bokens illavarslande inledning - där Sanders anländer till det nästan ödelagda Port Matarre och sedan bit för bit får höra om och se det fasansfulla men samtidigt vackra fenomen som drabbat skogen - är visserligen fängslande, och även de avslutande delarna har sina kvalitéer. Däremellan känns det dock som en ganska lång och intetsägande transportsträcka. Det som romanen främst lider av är de mängder av utdragna actionscener som gång på annan bryter av Ballards skönt lunkande, halvlyriska prosa. Det kanske är till glädje för vissa, men pang-pang tröttar oftast bara ut mig, både i litteratur och på film.

Idén är ändå fascinerande och framför allt originell i sin genre. Eller, ja, utanför sin genre också. Ballard var dock bättre än den här boken.

Att läsa denna vecka: Fritt förfall

Fritt förfall (1952/2006)

Birgitta Stenberg

Stenbergs första roman som inte tidigare getts ut. Frankrike, vin och förfall, vi ses!

Vecka 28: Vårdad till vanvett

Vårdad till vanvett

Rapport från ett svenskt mentalsjukhus (1975)

Pockettidningen R

Det här är en av mina älsklingsböcker, något den har kommit att bli av olika andledningar. Min pappa berättad om den någon gång under mina tonår, jag tror han läste den när han låg i lumpen. Jag har så länge jag minns fascinerats av stora och övergivna byggnader. I Västervik, staden jag växte upp i ligger det ett stort nästintill övergivet mentalsjukhusområde. Går man omkring där känns det som en lite stad, med dansbana, kiosk, kyrka och bostäder, som plötsligt och lite olustigt blivit utrymt. För några år sedan hittade jag ett exemplar av boken på loppis, när jag öppnade förstasidan står det med snirklig blyerts att den tillhört en Susanne Lunhout, som 11:de februari 1978 köpt den ”på bokcaféet i Lund med Rolf”.

 Vårdad till vanvett är en rapport från ett svenskt mentalsjukhus som har sin bakrund i  att Pockettidningen R ville komma in och se hur vården på dessa egentligen gick till och även för att starta debatt. Detta gör man genom att få in fem journalister och en läkare till mentalsjukhuset Sundby utanför Strängnäs. Tre simulerar att det är psykiskt sjuka, två tar arbete som vårdare och läkaren anställs som vikarierande underläkare. De tre journalisterna som ska simulera att de är sjuka tränas i veckor och läser på om de symptom de ska gestalta. Alla kommer in på Sundby och boken består sedan av olika kapitel av deras upplevelser behandlande vistelsen, reaktioner på denna och åsikter om detta och den svenska mentalvården.

 Trotts att rapporten är över trettio år så är den intressant, både som ett tidsdokument och i relation till hur vår psykiatrivård ser ut i dag. Om man ser på själva handlingarna som skedde för att göra rapporten möjlig blir boken även mycket aktuell i förhållande till den diskussion som uppkommit efter Anna Odells slutprojekt på konstfack som innefattade en iscensatt psykos på Liljeholmsbron i Stockholm.

 Jag blir fångad av de detaljerade berättelserna om hur de gått till väga för att bli intagna och hur de klarat av detta. En av journalisterna börjar med att hyra ett rum i Strängnäs där han börjar flippa ut i huset, sätta lappar i grannskapet och i trapphuset som indikerar på att han anser sig vara förföljd. Pockettidningen R vill med detta handlande se hur omgivningen kommer att reagera. Det tar inte någon längre tid innan polisen kommer och knackar på och killen blir tvångsintagen på Sundby. Jag förundras över den risk journalisterna utsätter sig själva för, de blir medicinerade och blir placerade i en mycket påfrestande miljö, tänk om de far illa? Och är de säkra på att de kan komma ut? Men redaktionen har gjort ett grundligt arbete och de har utarbetat planer på hur de ska gå tillväga om de vill få ut de intagna journalisterna.

 De olika berättelserna och perspektiven på Sundby är mycket intressanta, men har en och samma kritik för denna typ av vård, eller helt enkelt insikten att de intagna inte får vård. Det finns väldigt få läkare per patient, om det inträffar samtal dem i mellan sker det högst en gång i veckan (om de har tur och har bett om läkarsamtal). Ett samtal som pågår mellan fem och femton minuter. Det förekommer ingen terapi utan det är psykofarmaka som blir svaret på behandling. Äldre anställda berättar om tiden innan psykofarmaka och hur mentalsjukhusen då bestod av stora salar med väggfasta möbler och patienter som fick leva avskilt från vårdare på grund av våldsrisken. Men är detta att förespråka? Jag upplever denna syn, att ha psykofarmaka som svaret till allt i högsta grad är gällande även idag. Det blir nu som då ett sätt att göra en behandling enkel och mer ekonomiskt.

 Det som patienterna möter dagligen är vårdarna, vilka huvudsakliga uppgifter är att städa och hålla rent i lokalerna eller duscha, klä på och medicinera patienterna. Jag har själv flera års erfarenhet från demensvården och känner igen mig mycket i detta. Det man lägger fokus på och prioriterar är att det ska vara rent, inte att vårdtagarna mår bra, blir aktiverade eller ens får prata lite.

 I inledning skriver redaktionen ”RIV MENTALSJUKHUSEN”, rapporten ledde till en intensiv debatt kring mentalsjukvården, och sen detta skrevs har denna ”rivning” i stort sätt införlivats. Men läget idag är långt ifrån ideal, detta som behandlar de som i samhället inte kan få sin röst hörd. Som grund problem ser jag just ett fokus på det man kan ”mäta”, man kan ge medicin, man kan städa, det är handfats, kräver ingen egentlig kompetens, men det gör också väldigt få lyckligare.

vecka 27 Peter Englund - Stridens skönhet och sorg. Första världs­kriget i 212 korta kapitel

Jag brukar inte läsa Historieböcker på fritiden. De brukar vara så tråkiga och fyllda med enbart teorier och krigsstrategier. Peter Englunds bok är nästan som en roman då den med sina 19 människors öden under första världskriget beskrivs genom en dagbok. Det blir så mycket mer gripande när jag läser om människors tankar om livet och vardagen mitt under kriget. Att det är både män och kvinnors från båda sidor gör det än mer absurt hur onödigt det är med krig och den fyrkantiga krigsapparaten, hur långt ifrån själva människans inre tankar kriget är. Trots 600 sidor så är den aldrig långtråkig.

Att läsa denna vecka: Vårdad till vanvett

Vårdad till vanvett

Rapport från ett svenskt mentalsjukhus (1975)

Pockettidningen R

Jag har läst halva för fem år sedan, nu är det dags att läsa hela. Det gör jag i trägården till sommarhuset i Blekinge.

Vecka 27: Flickorna från Riyadh

Flickorna från 

Riyadh (2007)

Rajaa Alsanea

Rajaa Alsanea var tjugofem år när boken gavs ut, vilket blev möjligt genom att hennes bror lämnade den till ett förlag i Beirut då dess innehåll aldrig skulle kunna tryckas i hemlandet Saudiarabien. Boken blev en succé och har spridits runt om i världen. En utgång som skapat en våg av arabiska unga kvinnor som börjat författa sina egna historier.

 Boken är utformad som en serie massmejl författad av en anonym ung kvinna boende i Saudiarabiens huvudstad Riyadh. Ett mejl som skickas en gång i veckan under ett år där hon berättar historien om hennes fyra närmsta vänner liv och hemligheter. De är alla unga, intelligenta, vackra och tillhörande samhällets överklass. Deras privilegierade bakgrund färgar boken, de har privatchaufför och bor i otroliga lyxhus. Samtliga läser på universitet, flera av dem på läkarlinjen. Blir de olyckligt kära kan de fly några månader till pappas lägenhet i London eller till släktingar i Dubai. En kvinna blir gravid och skild, men när barnet kommer blir det inte till någon större belastning då det samma dag flyttar in en barnflicka från Filipinerna. När en av dem blir tjock och ful efter barnafödande och olycka tar hennes föräldrar med henne till Libanon en månad och anlitar där en ansedd plastikkirurg. Viktigast är emellertid att gifta sig och hur och vem detta då ska göras med. Är det han som är deras dröm man men som sviker, eller han som avgudar dem men de själva ser som en vän, som kommer hem med deras favorit Buger King mål varje kväll? Men de är driftiga och analyserande kvinnor, som ibland ställer komplicerade frågor kring sin omgivning. Ett ifrågasättande som jag upplever utvecklas under åren vi får följa deras livsöden. Bakom allt prat om män och hur de är det som ”gör att livet förvandlas till tecnicolor” så sipprar Alsaneas tanke om ojämlikheten och dubbelmoralen som finns i relationen mellan mannen och kvinnan ut. Berättelserna skapar en intressant beskrivning av det saudiska samhället och des relation till närliggande länder. Samtidigt som ämnet författaren behandlar i månt om mycket går att översätta och relateras till det jag själv upplever i det västerländska samhället.

 Själva formen för boken, med dessa kortförfattade brev som från vecka till veckan behandlar olika händelser och väver ihop kvinnornas olika öden, passar mig. Av tidigare erfarenhet är det något som brukar få mig fast och hålla mitt intresse uppe. Men trots detta och Alsaneas skicklig beskrivning av de fyra kvinnorna, tappar hon mig lite mellan alla männen som sviker och älskas och vilka designer väskor man ska köpa. För trots att vissa frågor höjs så är det fortfarande Sex in the city utspelat i Saudiarabien. Samtidigt är det just det, som tidigare nämnt, vart den utspelar sig och av vem den berättas, som gör den intressant. En röst och en inblick i det saudiska samhället som är något mycket ovanligt förekommande i det västerländska. En bok som lett till att andra kvinnor också börjat berätta. Viktigt, men föga överraskande, är att Flickorna från Riyadh, precis som Sex in the city, beskriver en mycket begränsad del av detta samhälle, de privilegierades liv och andra delar eller öden berörs aldrig med ett ord.