Jag har under den gångna veckan låtit mig förföras och förfäras av den underliga och underbara romanen Gå ner för trappan, signerad författar-pseudonymen Gunnar Blå. En gåtfull och svårdefinierad liten text. Surrealism, med starka inslag av skräck, erotik, sci-fi, till och med lite queerteori. Ja, mycket ryms mellan den här bokens (snyggt formgivna) pärmar. Man vet aldrig vad nästa sidvändning kan medföra.
Huvudpersonen Gunnar är trasig och förtvivlad. En sjukpensionerad, alkoholiserad, fattig, kastrerad (tydligen en referens till föregående roman Den tredje systern), vanskapt och hopplös människospillra. Efter ett misslyckat självmordsförsök spenderar han nu sin tid i förorten, inackorderad i en liten källarlägenhet där han dricker och inväntar den befriande döden. Men huset han bor i förefaller något märkligt. Det tycks stå värd för en del oförklarliga krafter. Gunnar hemsöks av mystiska ljud - fantomknackningar på hans dörr, speldosemusik, barnsång. Hans rum invarderas av maskar, det rinner blod ur ventilationen, och i ett tidigare låst rum finner han en onanidagbok vars innehåll är både kryptiskt och illavarslande. Hela hans tillvaro är att likna med en utdragen mardröm. Hans enda tröst finner han i grannfrun Tant Karlsson, som han inleder en relation med. Men plötsligt blir Gunnar gravid, han blir mor och kvinna, far och man på samma gång, föder ett fjälligt människoätande monster som han döper till Elisabeth. Låter det rörigt? Än så länge är jag bara halvvägs genom boken. Den andra halvan, vilken tar vid ungefär när Gunnar helt oförklarligt hittar en trappa i ett hålrum i väggen och via den påbörjar en nedstigning mot underjorden, tänker jag inte ens ge mig in på att försöka sätta ord på. Herr Blå låter den ena absurditeten avlösa den andra i en komptakt, välkomponerad kakofoni av snabbt uppmålade och därefter upplösande mardrömsbilder. Det suggestiva obehaget som präglar hela romanen, från första till sista mening, exploderar ibland i kaskader av sanslöst äckel och splattervåld, inte minst vad gäller äventyrets starkt förlösande crescendo. Ibland når vidrigheterna nästan en grad av fysisk påfrestning, vilket säkert skulle glädja dess författare.
Det kan vid en sådan här summering tyckas i det närmaste helt oläsligt, men det är i själva verket tvärt om. Det är både fasansfullt och vackert på samma gång, och därför också en väldigt lustfylld läsning. Det klara språket, i vilket det enligt mig vilar en poetisk kvalité, det höga tempot, och framför allt bokens humana längd (blott 141 sidor) gör det till en av de mest intensiva läsupplevelser jag haft på länge. Det är en gastkramande, chockerande, rörande, men framför allt hänförande resa ner för den där trappan helt enkelt.
