Veckans bok är den mystiska och ganska ovanliga sci-fi/undergångsromanen Kristallvärlden (The Crystal World). Den kretsar runt läkaren Edward Sanders som inledningsvis anländer till Port Matarre i Gabon på västafrikas kust för att söka upp två vänner, läkarkollegan Max och dennes hustru Suzanne, vilka arbetar på en klinik för spetälska i den närliggande orten Mont Royal. Vid ankomsten märker Sanders dock att allt inte står rätt till. Port Matarre är nästan helt öde, de flesta transportvägar och kommunikationsmedel är avstängda, som om staden försatts i isolation. Det visar sig snart att en ny slags växtsjukdom har påträffats i de omringande skogarna. En sjukdom som på ett nästan magiskt sätt tycks kristallisera allt i sin väg och som får djungeln att glittra och lysa av sällan skådad skönhet. Dessvärre är det inte bara växtligheten som faller offer för kristalliseringen, utan allt, levande som dött, djur som människor. Senare framkommer det att samma sjukdom, som sprider sig i snabb takt, har påträffats även i andra delar av världen. Dess framfart tycks omöjlig att stoppa. Kanske är situationen så pass allvarlig att jordens undergång står på tröskeln. Trots detta hot uppfattas inte kristallepidemin som en destruktiv kraft av alla. Medan många flyr för sina liv, söker sig andra till skogarna, besatta av dess skönhet, som om de tror sig ha funnit paradiset på jorden.
Ballards undergångsroman är en mystisk och sagolik historia. Dessvärre måste jag erkänna att den inte är särskilt berörande. Bokens illavarslande inledning - där Sanders anländer till det nästan ödelagda Port Matarre och sedan bit för bit får höra om och se det fasansfulla men samtidigt vackra fenomen som drabbat skogen - är visserligen fängslande, och även de avslutande delarna har sina kvalitéer. Däremellan känns det dock som en ganska lång och intetsägande transportsträcka. Det som romanen främst lider av är de mängder av utdragna actionscener som gång på annan bryter av Ballards skönt lunkande, halvlyriska prosa. Det kanske är till glädje för vissa, men pang-pang tröttar oftast bara ut mig, både i litteratur och på film.
Idén är ändå fascinerande och framför allt originell i sin genre. Eller, ja, utanför sin genre också. Ballard var dock bättre än den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar