Boken berättar om ett år i 66 åriga Evas liv. Året då hon plötsligt en morgon väljer att inte går upp med frukostbrickan till sin reumatikersjuka man, utan ställer ner den och går ut genom ytterdörren. Hon vinkar till sig en taxi, vet inte vart hon ska, bara där ifrån. På bokens framsida står det ”Jag har just läst din bok och jag vill bara tala om att nu packar jag… Ur brev till författarinnan”, och den kan ses en tidstypisk beskrivning om en kvinnans frigörelse och en problematisering av den heterosexuella relationen och äktenskapet. En beskrivning som gjord för att läsaren själv ska rannsaka sitt eget liv. Själv ser jag andra vinklar Constance Beresford-Howe berör som mer intressanta, andra teman som problematisering av kapitalism och framförallt normalitet.
Eva genomgår en drastisk förändring från den prydliga, respektabla, medelklasskvinnan och maka till en mer eller mindre ”speciell figur”. Hon flyttar in i en källarlägenhet, matar herrelösa katter och drygar ut sin pension genom att samla på glömda eller tappade prylar från stadens gator. Eva gör verkligen allt en god kvinna inte ska göra hon lämnar en sjuk man, slutar träffar sitt barn, har sex, struntar i hur hon ser ut, är smutsig, städar inte, dricker för mycket och hon är inte ens ung och snygg. Att hon inte lämnar sin man för att sedan ”växa” i det som man i vårt samhälle anser vara värdefullt kan ses som intressant och överraskande.
Boken har dok vissa problem, ofta beroende på att den skrevs för över trettio år sedan. Samtidigt är berättelsen om Eva annorlunda och charmig, jag kommer på mig själv flera gånger att små fnittra för mig själv när jag läser, jag är fastnar och jag tycker om Eva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar