Sedan succén med debutromanen Fight Club (1996), som vi alla vet senare gjordes till hollywoodfilm av den skaplige regissören David Fincher, har Chuck Palahniuk blivit en av de mest hypade amerikanska författarna av sin generation. Av just den anledningen har jag tidigare varit ganska skeptisk till honom. Jag lider helt enkelt av en kronisk misstänksamhet mot hypade amerikaner. För ett par år sedan gjorde jag, efter envisa påtryckningar från vänner som trodde att hans böcker skulle falla mig i smaken, ett försök att läsa något av honom. Jag var långt ifrån imponerad. Jag fann ingen substans i det jag läste och avfärdade det som tomt effektsökeri. Som en enda lång finesslös uppradning av vidrigheter enbart i syfte att provocera äckelmagade medelklassjänkare. Chuck-value = Chock-value, trodde jag.
När jag för ett tag sedan bestämde mig för att ge Haunted en ärlig chans var det efter att ha hört mycket gott om dess Decamerone-inspirerade struktur. Haunted är nämligen något så ovanligt som en roman, novellsamling och diktsamling i en och samma bok. Handlingen i romanen, eller ramberättelsen om man så vill, är förhållandevis enkel: Ett gäng wannabe-författare nappar på en annons om ett Writer's Retreat (finns det någon bra svensk översättning på det?). De erbjuds möjligheten att överge sina liv under tre månader för att helt och hållet ägna sig åt skrivandet. Tre månader utan jobb, utan familj, utan ansvar och allt som hindrar dem från att skriva sitt mästerverk. Tre månaders författande i lugn och ro. Skådeplatsen för det hela är passande nog en gammal nedlagd teater. Dessvärre blir vistelsen där allt annat än lugn och gemytlig. Författarna finner sig snart som fångar, som offer för den maktgalne och ondskefulle Mr. Whittier, mannen bakom skrivlägret (återigen; jag efterlyser en bra svensk översättning). "We were lab animals. An experiment" som den odefinierade berättaren inledningsvis skriver. Skräcken kan börja.
Varje kapitel följs av en från ramberättelsen fristående novell signerad någon av de författare som medverkar i romanen. Däremellan förekommer också dikter vars syfte är att presentera karaktärerna mer ingående. Allt det här lyckas Palahniuk förvånansvärt bra med. För någon med förkärlek till novellmediet och den fragmenterade berättelsen är det inledningsvis en fröjd att läsa. Boken känns då rakt igenom välkomponerad. Stark. Under de första två hundra av de drygt fyra hundra sidorna förekommer inte en död sekund i läsupplevelsen. Men där nånstans händer något. Palahniuk blir lite väl repetativ och luften går ur ramberättelsen. Författarna har redan utsatts för alla tänkbara vidrigheter. Man tänker att det helt enkelt inte kan dras längre, att det inte kan bli värre. Men, som berättaren hela tiden proklamerar: "Something worse needs to happen". Så det fortsätter. Lite för länge. Stundtals tappar jag nästan intresset helt och hållet.
Behållningen i andra halvan blir istället novellerna. De är utan tvekan bokens allra starkaste beståndsdelar, då de håller en jämn, hög nivå. Palahniuk visar att novellhantverket är något han behärskar, och det ibland nästan mästerligt. Några binder en med sin kuslighet, som exempelvis "The Nightmare Box", där en mystisk svart låda på ett konstgalleri gör alla som vågar tittar i den sinnessjuka. Andra med sin råhet, som "Product Placement", i vilken en uppenbart galen kock skriver ett brev till ett knivföretag för att uttrycka sin tacksamhet över att deras produkter är så effektiva att använda vid mord. En del är bara otäckt upprörande. Av dessa är "Exodus" den allra värsta. Den utspelar sig på någon slags socialförvaltning, en instutition för barn som utsatts för övergrepp, där det, genom omständigheter jag inte vill avslöja, visar sig att även personalen bär på undantrycka pedofila lustar. Det är kort sagt en samling rubbade och ibland riktigt stötande små skräckberättelser. Sjuka historier om sjuka människor. Alla framförda på Palahniuks kyliga, råa, avskalade språk, oftast helt befriat från sentimentalitet och känsloyttringar. Ett språk som passar utmärkt till innehållet.
Jag kan inte säga annat än att jag blev positivt överraskad av den här boken. Jag gillar den. Mycket. Att Palahniuk då och då lämnar små ledtrådar i texten om att han hämtat mycket inspiration från novellen "The Masque of the Red Death" av min gamla husgud Edgar Allan Poe gör inte saken sämre. Det tyder ju på att karln också har smak! Bakom det som jag tidigare avfärdat som tomt effektsökeri tycker jag mig hitta en hel del substans. Jag ser boken som en bitter samhällssatir. Allra tydligast blir kritiken mot dagens litteratur, där sanningsanspråket har blivit synonymt med kvalité. Berättelser om miserabla livsöden säljer, så länge de bär epitetet "baserat på en verklig händelse". Vi älskar att frossa i andras olycka. Författarna som vi får följa, deras medkänsla för varandra under fångenskapen ersätts mycket snart av avundsjuka, av bitter rivalitet. Alla vill de vara det största offret. Alla vill ha de värsta ärren att visa upp efteråt. Allt i girighetens namn. När de väl är räddade vill alla att just deras berättelse av det inträffade ska vara den mest hemska. Men för att kunna sälja berättelsen som en roman, en film, en miniserie på TV, måste det också vara den mest sanna. Alla gör anspråk på att vara "the camera behind the camera behind the camera". Det slutgiltiga sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar