Vecka 30: Att hata allt mänskligt liv

Att hata allt mänskligt liv (2009)

Nikanor Teratologen

Så har jag äntligen läst Nikanor Teratologens nya roman Att hata allt mänskligt liv som jag suktat efter sedan den kom ut tidigare i år. Teratologen är obestridligt en av Sveriges mest provokativa och hänsynslösa författare, samtidigt som han är en av de mest begåvade, i mitt tycke. Att presentera författarskapet för de oinvigda känns tämligen överflödigt. Ni får googla. Eller klicka på länken ovan. Ja ork då fan int skriva nå om de.

I Att hata allt mänskligt liv har handlingen förflyttats från Västerbottens inland, som utgör kulisserna i de tidigare romanerna, till ett 1800-talets Indien. Där får vi möta den brittiske arkeologen Alexander Cunningham som under en utgrävning kommer i kontakt med en vanskapt och grotesk varelse, en slags demon som kallar sig Bhairava. Denna Bhairava inleder ett filosofiskt samtal där den/det/han uttrycker sitt förakt mot Cunninghams västerländska världssyn och värderingar, och därefter följer i princip en enda lång predikan med just det syftet att skaka om och rasera dessa värderingar. Romanen känns inte lika mycket roman som ett filosofiskt manifest, och därför verkar den närmare besläktad med Teratologens aforismsamling Apsefiston (2002) än med de tidigare skönlitterära verken han annars älskas och hatas för. Skellefteåbondskan från de tidigare böckerna är givetvis också utbytt, mot ett mer konventionellt, härligt svulstigt, högborgerligt språk med överdrivet många adjektiv, vilket för tankarna till Lovecraft. Men Teratologen har ändå satt sin besynnerliga prägel och tilltalet känns bekant. Själv kan jag inte annat än älska stycken som det här, från när Cunningham först lägger ögonen på den förskräcklige Bhairava: "Det som fanns i kitteln var en styggelse, och den levde. En väldig rakad vattenskalle på en fläsksvullen torso med hängbröst vällande över kittelns kant. Anletet var grådaskigt fett, koppärrigt och knappast mänskligt, med ett fuktigt borstigt gristryne, en gammal kloakråttas gränslöst erfarna och misstrogna ögon och en mun snarlik ett rakat men vanvårdat kvinnligt könsorgan."

Författaren tar ofta tillfälle att skina med sina kunskaper i långa uppradningar av obskyra citat och referenser, vilket är ett annat element som känns igen. Även om det fyller sitt syfte når det tyvärr snabbt en gräns där det blir tröttsamt. Jag har under långa stunder svårt att hänga med i romanen då den kräver en ganska djup förkunskap av gamla indiska mytologier, vilket jag och troligtvis många med mig inte har. Att hata allt mänskligt liv känns därför som en bok som talar exklusivt till de fåtal som har den nödvändiga kunskapen, eller till de allra mest inbitna Teratologenentusiasterna.