I långsam takt har jag under den gångna veckan tagit mig igenom Mare Kandres roman Aliide, Aliide. Den kan kortfattat beskrivas som en närstudie av en svårmodig åttaårig flickas beckmörka själsliv, där en obotlig ångest och sorg trängs med ett kallt raseri; ett våldsamt äckel, både mot omvärlden som i hennes ögon ter sig både underlig och skrämmande, och den egna individen, mot Aliide själv. En flicka som brukar spendera tid framför badrumsspegeln, där hon fördömande beskådar "ett vidrigt barn, ett äckligt barn, Aliide, Aliide, hon som hon allt intensivare börjat hata och förakta, önska livet ur, ett äckel."
Det är en bok som är både skrämmande och rörande. Kandres täta, halvpoetiska språk, som lyckas ge liv åt de mest triviala vardagsscener en åttaåring kan tänkas uppleva, gör det till en stundtals mycket stark läsupplevelse. Dessvärre blir det också lite av ett handikapp. Ibland blir det helt enkelt alldeles för många ord och jag lämnas därför med känslan att boken kanske är för lång. Den har en tendens att bli "lite tjatig" som min medbloggare Tony skrev för ett tag sedan. Tyvärr gör det också att helhetsintrycket dras ner. Aliide, Aliide är inte så lysande som den kanske kunde och borde ha varit med tanke på författarens skicklighet och det fängslande innehållet.
Men när det väl är bra är det riktigt bra. Gripande och provocerande. De partier som beskriver Aliides ilska och (nästan psykopatiska) våldstankar mot andra barn tillhör de starkaste. Detsamma gäller då hennes svarta självhat flödar som mest. Utöver gestaltningen av det kompakta mörker i flickans stormiga inre, vilket är det som utgör i stort sett hela romanen, hade Kandre också en styrka i att på ett fantasifullt och trovärdigt sätt beskriva världen ur ett barns nyfikna ögon. För Aliide blir varje liten avvikelse från den utstakade gångstigen i parken ett äventyr, varje intryck från den underliga vuxenvärlden håller ett nytt mysterium. Hur har man till exempel lyckats få in en hel blåval genom museets trånga korridorer? Och vad är egentligen grejen med den där kvinnan som alltid klär sig i baddräkt, trots att hon mest stannar inomhus för att ta emot besök från olika män hela dagarna? Aliides iakttagelser och funderingar om den omgivning vi varje dag tar för givet lämnar små lustiga ljusglimtar här och var i en annars helt nattsvart roman. En roman som nog hade mått bra av lite komprimering.
bra beskrivet Foxy! Ibland är det grymt, genialiskt och riktigt bra!
SvaraRaderaVerkligen. Jag kommer nog att läsa mer av Kandre de närmsta veckorna.
SvaraRadera