Vecka 28: Vårdad till vanvett

Vårdad till vanvett

Rapport från ett svenskt mentalsjukhus (1975)

Pockettidningen R

Det här är en av mina älsklingsböcker, något den har kommit att bli av olika andledningar. Min pappa berättad om den någon gång under mina tonår, jag tror han läste den när han låg i lumpen. Jag har så länge jag minns fascinerats av stora och övergivna byggnader. I Västervik, staden jag växte upp i ligger det ett stort nästintill övergivet mentalsjukhusområde. Går man omkring där känns det som en lite stad, med dansbana, kiosk, kyrka och bostäder, som plötsligt och lite olustigt blivit utrymt. För några år sedan hittade jag ett exemplar av boken på loppis, när jag öppnade förstasidan står det med snirklig blyerts att den tillhört en Susanne Lunhout, som 11:de februari 1978 köpt den ”på bokcaféet i Lund med Rolf”.

 Vårdad till vanvett är en rapport från ett svenskt mentalsjukhus som har sin bakrund i  att Pockettidningen R ville komma in och se hur vården på dessa egentligen gick till och även för att starta debatt. Detta gör man genom att få in fem journalister och en läkare till mentalsjukhuset Sundby utanför Strängnäs. Tre simulerar att det är psykiskt sjuka, två tar arbete som vårdare och läkaren anställs som vikarierande underläkare. De tre journalisterna som ska simulera att de är sjuka tränas i veckor och läser på om de symptom de ska gestalta. Alla kommer in på Sundby och boken består sedan av olika kapitel av deras upplevelser behandlande vistelsen, reaktioner på denna och åsikter om detta och den svenska mentalvården.

 Trotts att rapporten är över trettio år så är den intressant, både som ett tidsdokument och i relation till hur vår psykiatrivård ser ut i dag. Om man ser på själva handlingarna som skedde för att göra rapporten möjlig blir boken även mycket aktuell i förhållande till den diskussion som uppkommit efter Anna Odells slutprojekt på konstfack som innefattade en iscensatt psykos på Liljeholmsbron i Stockholm.

 Jag blir fångad av de detaljerade berättelserna om hur de gått till väga för att bli intagna och hur de klarat av detta. En av journalisterna börjar med att hyra ett rum i Strängnäs där han börjar flippa ut i huset, sätta lappar i grannskapet och i trapphuset som indikerar på att han anser sig vara förföljd. Pockettidningen R vill med detta handlande se hur omgivningen kommer att reagera. Det tar inte någon längre tid innan polisen kommer och knackar på och killen blir tvångsintagen på Sundby. Jag förundras över den risk journalisterna utsätter sig själva för, de blir medicinerade och blir placerade i en mycket påfrestande miljö, tänk om de far illa? Och är de säkra på att de kan komma ut? Men redaktionen har gjort ett grundligt arbete och de har utarbetat planer på hur de ska gå tillväga om de vill få ut de intagna journalisterna.

 De olika berättelserna och perspektiven på Sundby är mycket intressanta, men har en och samma kritik för denna typ av vård, eller helt enkelt insikten att de intagna inte får vård. Det finns väldigt få läkare per patient, om det inträffar samtal dem i mellan sker det högst en gång i veckan (om de har tur och har bett om läkarsamtal). Ett samtal som pågår mellan fem och femton minuter. Det förekommer ingen terapi utan det är psykofarmaka som blir svaret på behandling. Äldre anställda berättar om tiden innan psykofarmaka och hur mentalsjukhusen då bestod av stora salar med väggfasta möbler och patienter som fick leva avskilt från vårdare på grund av våldsrisken. Men är detta att förespråka? Jag upplever denna syn, att ha psykofarmaka som svaret till allt i högsta grad är gällande även idag. Det blir nu som då ett sätt att göra en behandling enkel och mer ekonomiskt.

 Det som patienterna möter dagligen är vårdarna, vilka huvudsakliga uppgifter är att städa och hålla rent i lokalerna eller duscha, klä på och medicinera patienterna. Jag har själv flera års erfarenhet från demensvården och känner igen mig mycket i detta. Det man lägger fokus på och prioriterar är att det ska vara rent, inte att vårdtagarna mår bra, blir aktiverade eller ens får prata lite.

 I inledning skriver redaktionen ”RIV MENTALSJUKHUSEN”, rapporten ledde till en intensiv debatt kring mentalsjukvården, och sen detta skrevs har denna ”rivning” i stort sätt införlivats. Men läget idag är långt ifrån ideal, detta som behandlar de som i samhället inte kan få sin röst hörd. Som grund problem ser jag just ett fokus på det man kan ”mäta”, man kan ge medicin, man kan städa, det är handfats, kräver ingen egentlig kompetens, men det gör också väldigt få lyckligare.